Klockan är kvart över tio på morgonen och kylan biter sig genom kläderna samtidigt som den blir än vassare av vattnet som ligger alldeles intill parkeringen.

På platsen finns fem husvagnar. En man och en kvinna står utanför sina vagnar och röjer bort skräp.

- Det börjar bli riktigt kallt nu, tur att det finns värme i vagnen. Det går knappt att prata, säger Ulrika och gnuggar händerna mot varandra.

Ulrika var en av dem som flyttade från Ältasjön hit till Hökarängsbadet.

- Vi kan bo här i cirka sex månader innan de har rätt att sjasa iväg oss, men vi tänker bara stanna tills december. Då börjar skridskosäsongen och vi vill inte vara i vägen, säger hon.

Vart de ska bege sig sedan vet hon inte, men hon säger att det brukar lösa sig.

Alla som nu bor vid Hökarängsbadet var med under förra veckans avhysning, men de valde att lämna platsen innan polis och Kronofogden kom dit.

Margareta Olofsson, v, socialborgarråd i Stockholm, säger att staden har erbjudit alla som bodde vid Ältasjön andra boenden. Men det är inget som Ulrika har hört talas om.

- Jag vet att vissa har blivit erbjudna vårdplatser, men jag kallar inte det för ett riktigt boende. Politikerna utgår alltid från att vi är missbrukare, det är jävligt tröttsamt.

Samtidigt sticker hon inte under stol med att droger förekommer, hos vissa väldigt ofta, men betonar att utan dem skulle ingen orka leva det här livet.

På frågan om Margareta Olofsson själv har varit med och erbjudit andra boenden svarar hon:

- Jag kan inte vara med vid varje tillfälle, det måste du förstå. Jag litar fullständigt på socialsekreterare som säger att de har erbjudit boenden.

Margareta Olofsson står fast vid sitt beslut om att ingen människa får bo precis hur de vill, alla måste anpassa sig till vissa regler. Hon har själv sett hur de lever rövare och smutsar ner, säger hon.

- Jag har tidigare sagt att vi inte vill ha några kåkbostäder. Jag har sett hur stökigt och skitigt det blir och så kan vi inte ha det. Sedan har jag mottagit telefonsamtal från personer som säger att de känner sig hotade och är rädda för de hemlösa. Sant eller falskt, jag måste ta hänsyn till deras känslor. Men nu börjar jag faktiskt bli lite irriterad på det här samtalet, säger hon.

Rolf Nilsson, ordförande i Stockholms hemlösa förening finner knappt ord när han får höra vad Margareta Olofsson har sagt.

- Det här är helt sjukt, det där tror jag absolut inte på. En man sa till mig att han tycker att det är bra att de bor i närheten av kolonilotter, för då minskar inbrotten. Andra har själva kommit fram och sagt att det inte är några som helst problem att de bor där. Om det är några som känner sig hotade löser vi inte problemet genom att förbjuda dem att existera, säger han.

Det går inte att använda samma lagbok för att ta in dem i samhället som man använde när man kastade ut dem, menar Rolf Nilsson. Nu är det politikernas tur att sträcka ut handen.

- Det finns ingen optimal lösning, det handlar om individer, säger Rolf Nilsson och önskar att de kunde ställa ut en container och en bajamaja, ge dem en chans att känna förtroende för socialen.

- Som det är nu tvingas de belåna sina liv för att kanske få pengar, vem gör det gång på gång. Har man lite stolthet kvar ställer man inte upp på det, säger han.

SFT besökte även två andra platser där människor utan hem valt att bosätta sig. En man som bor i en av husvagnarna vid Hökarängsbadet stod för skjutsen.

- Det största problemet som måste lösas innan det över huvud taget går att diskutera hur lösningarna ska se ut är att politikerna måste lyssna på vad vi har att säga. Inte utgå ifrån att deras metoder alltid är de bästa, säger han.

Det första stoppet är en rivningstomt vid tunnelbanestationen Blåsut. Här finns fyra husvagnar men ingen människa syns till. Efter att ha knackat på i alla vagnar utan att få svar beger vi oss till nästa plats, Snösätra. Där finns tolv vagnar. I en av dem bor en 82-årig man. Utanför vagnen står en rollator.

- Jag orkar inte prata med någon i dag, jag har sådan jävla värk i lederna, säger han och kryper in i sovsäcken och ber mig stänga dörren.

Mitt bland sopor och vagnar står en kvinna och sorterar det som ska slängas och sparas.

- Vi vill inte ha det så här skitigt runt omkring oss, men hur mycket vi än tjatar och ber så får vi inte hit någon sopcontainer, de säger bara att de inte kan stödja olagligheter. Folk tror att vi inte bryr oss om miljön där vi bor. Men vi vill varken vara lortiga eller bo på en sophög. Vi är vanliga människor vi med, om inte annat så har vi varit det, säger hon.

Hon menar att vem som helst kan ha oturen att bli hemlös.

- Det kan räcka med att bli av med ett arbete och att inte ha råd att betala hyran. Alla har inte ett socialt nätverk, och då är det väldigt lätt att hamna där vi är nu. Jag skyller inte på någon, men en dag kanske du är i samma sits som jag.