Jag lider med domarskrået och alla de smädelser det får utstå under en säsong. Vilken annan yrkesgrupp tillåter sig att bli kallad som Karlstadsdomaren Johnny Lundbäck gjorde på Arosvallen i Västerås denna riktigt bistra, men ack så spännande höstkväll i oktober då gästrikelaget Gefle spelade in åtminstone ett ben i allsvenskan genom 3-1-seger mot gurklaget:

- Domarjävel!

- Vad f-n gör du, din jävel?

- Dra åt h-e!

Det gormade flera hemmasupportrar i takt med att hemmaspelarna blev avklädda in på bara kroppen av ett bollskickligt och helt överlägset Geflelag.

Och det var ändå bara det lindrigaste som ljöd över Arosvallen, resten lämnar vi oskrivet och otryckt. De övriga vrålen handlade om att jämställa Lundbäck med en kvinnlig kroppsdel och andra mindre smickrande neandertalsvrål.

Det lät som ett helt livs frustration och bitterhet just denna kväll skulle gå ut över domaren; här skulle arbetslöshet, problem hemma, usel ekonomi och, må så vara, hemmalagets uteblivna framgångar på den gröna rektangeln dräneras mot den pipförsedde mannen. Idrottsarenan blev en legitim plats att spy galla över någon som man tyckte gjorde fel, men som befann sig på tacknämligt lagom långt avstånd.

Alla dessa verbala övergrepp visserligen från grottmänniskor, läs: hormonstinna män i 20-30-årsåldern, som förmodligen är längre från Nobelpriset i litteratur än Bush från fredspriset.

Men ändå, det ska inte behöva låta så illa.Visst gjorde Lundbäck fel, visst missade han någon frispark, visst bedömde han fel i en del täta situationer och visst missade hans kolleger på linjen någon offside, men ingen av domarna ska behöva förnedras för det. Glädjen över Gefles vinst denna kväll grumlas på hemresan när jag reflekterar över det Lundbäck & Co fått höra om sig. I takt med att fötterna tinar och Sportradions smattrande referat strömmar ur högtalarna dyker frågorna upp: Vem vill bli domare? Vilken ersättning har en domare för att åka 40 mil tur och retur en svinkall höstdag och döma inför 1 100 åskådare och därtill bli kallad domarjävel? Vem tar med sin son eller dotter på fotboll, ishockey eller bandy? Svaren i tur och ordning: Färre och färre vill bli domare. Ersättningen för en match i superettan är 2 000 kr för en match. Till detta kommer eventuell restidsersättning och reseersättning.

Om det är fler eller färre som tar med sina barn på fotboll vet jag inte. Jag vet däremot att om du tar med grabben eller tjejen på fotboll får de en lektion i förtryck och förnedring.

Lägg därtill spelarnas och ibland ledarnas reaktioner över 'felaktiga' domslut, ja, då är det direkt skamligt att behöva vara rättskipare i Idrotts-sverige. Jag är medveten om att det i stridens hetta ibland är svårt att som aktiv hålla igen, men det måste vara en självklarhet för spelare och ledare att i större utsträckning acceptera de domslut som fattas. De må vara alldeles åt skogen fel, de måste följas. Visst, utsätt domarna för granskning, men låt den vänta till efter matchen. Låt dem för lagkaptenen eller tränaren i respektive lag förklara hur de resonerat i diskutabla situationer.

Är det en domare som ofta fattar felaktiga beslut och inte klarar av att styra en match, ja, då sanerar ju den domaren sig själv i längden. Han eller hon blir utan uppdrag på den nivån. Det är lika självklart som att en spelare som ständigt slår felpass och bränner chanser inte får förnyat kontrakt. I alla fall inte på den nivån han eller hon utövar sin idrott.

Sålunda: Spelare och ledare, håll snattran och slutar tjafsa på domarna! Det i sin tur kan leda till att publiken håller igen på smädeorden och att det blir roligare för alla parter att gå på fotboll, döma fotboll och spela fotboll.

Eller hur, åskådarjävel?