Jag började att studera på en internationell gymnasieskola i Italien 1994. Vi var studenter från 74 olika länder med en gemensam dröm: vi ville vara med och bygga en bättre och mer förstående värld. Som 16-årig sydamerikan var jag inte alls medveten om krigets inverkan på olika folkgrupper och på historien. Min erfarenhet var reducerad till att vara första generationen i en svag nyfödd demokrati. Tystnaden omkring militärernas makt var fortfarande djupt rotad i det uruguayanska folket och ingen vågade upplysa oss unga dess inverkan. Vi var den första och omedvetna generationen.

Min första medvetandeläxa inträffade bara några dagar efter att jag installerade mig i mitt rum i Italien. Då fick jag besök från den andra studenten från Uruguay som ville presentera mig för killen han delade rum med. Jag var sysselsatt med att sätta upp min uruguayanska flagga på väggen, eftersom vi tyckte det var underbart med vår flagga hängande över sängen.

- Jag önskar jag kunde göra det samma, sa George med en ledsen suck. Min uruguayanska vän och jag tittade på varandra utan att förstå. Hur kunde en flagga, som borde vara ens stolthet och gemensam symbol, kunnat förvandlats till en symbol för hat? George, min kamrats rumskamrat, var tysk. Skulden är ett väldig kraftigt vapen. Den ger makt över andra och speciellt över dem som vill skapa en rättvisare värld. Skurkarna bryr sig inte om skulden, men det gör alltid hjältarna i alla historier: det brukar också vara deras svaghet. I Skuldens namn bildas nu en falsk eller överdimensionerad vision av världen. Varje dag får vi höra om det antisemitiska hatet som växer i världen. Men samtidigt som vi känner äkta oro över hatet mot en religiös grupp kvävs yttrandefriheten att inte tycka om det som händer i Israel och Palestina.

Men det är inte det som får mig att tänka till. De flesta av oss känner redan till brotten mot mänskliga rättigheter i Israel-Palestina. De flesta av oss får en klump i halsen när vi ser hur den monstruösa muren byggs mellan Israel och det ockuperade området och krossar de palestinska familjernas rättigheter och framtidsdrömmar. Det som oroar mig är nästa generation israelfödda barn. De som kommer att bära skulden som politiken döljer men som historien kommer att avslöja. Och hatet som väcks av hat och som odlas i palestiniernas hjärtan. För även om vi känner till allt om orättvisorna i Gaza finns det ännu fler som sover under censurens täcke och som någon gång oundvikligen kommer att explodera.

Det här skulle inte vara som det är om inte Nazityskland hade funnits. Det är bara i Skuldens namn som vi tillåter så mycket orättvisa i tystnaden för att inte bli utpekade som antisemiter.