Ray Bradburys Fahrenheit 451 beskrev 1958 ett framtidsscenario där ett slags hypermedialitet råder. Han fabricerade en möjlig dystopi, en samhällsutveckling som han anat genom att betrakta sin omgivning. Boken innehåller många slående likheter med dagens medierade samhälle. Även om den tekniska utvecklingen inte nått riktigt lika långt smyger sig en mentalitet på, som liknar den som beskrivs i boken. Vi vet allihop att man inte ska lita alltför blint på det som står i tidningen. Men lik förbannat går vi på nyhet efter nyhet. Har man tur finns det någon i omgivningen som kan demaskera och ifrågasätta de framlagda självklarheterna. I Bradburys bok har de så kallade familjerna flyttat in i tv-rummen. Det är karaktärer som projiceras på gigantiska dukar där tittaren är en del av den programmerade berättelsen. Tittarna går helt och hållet upp i programmen och känner ibland starkare relationer till de fiktiva karaktärerna än till de verkliga människorna de har i sin närhet.

Det dövande tv-bruset leder till en slags masstrance som gör att inget och ingen ifrågasätts. Utan eftertanke bränner man alla böcker, vilket är bokens huvudtema, och varken 'brandmännen' eller befolkningen reflekterar över varför.

Att människor skulle vara slavar under media debatteras lite då och då. Ungdomars eventuella våldsbenägenhet har ibland tillskrivits videovåldets eller dataspelens makt. Men lika ofta avskrivs teorierna och man anser att det är de verkliga relationerna som avgör hur en människa blir. Min gissning är att det är en kombination. Jag menar, om jag tittar på en spännande eller våldsam film innebär inte det att jag går ut och slår någon på käften, men däremot kanske jag blir rädd för att gå ner i tvättstugan sent på kvällen. Eller som tjej har man ju lärt sig att inte gå genom en mörk park själv. Detta beror visserligen på verkliga riskfaktorer, men i lika stor utsträckning på medias varningar och filmiska skräckscener. Media har ett stort inflytande över människor, vilket bevisas genom olika undersökningar eller för den delen bara genom att reklam finns (vilket ju förutsätter en tro på att man kan påverka människor att göra si-eller-så, eller 'konsumera mera'). Därför bör man fundera över sin egen relation till media. Ett rimligt antagande är väl att om man påverkas av ett budskap så borde det öppna för möjligheten att man blir påverkad av ett annat också?

Men som tur är finns det alltid väckarklockor runt omkring oss. Jag fick ett uppvaknande häromdagen när en kompis pratade om den mediala bilden av Afrika. 'Visste du att det finns storstäder i Afrika' frågade han ironiskt. 'Eeehehe, jaaa', svarade jag fundersamt. För helt ärligt, visst förstår jag att det finns det. Men jag hade ingen bild i minnet att plocka fram av en afrikansk storstad. Dels för att jag aldrig varit där, men också för att media konsekvent väljer att visa bilder av den dammiga landsbygden när det gäller Afrika.

Bradburys bok är en dystopi, men den har ett inbyggt hopp. I boken är det en av brandmännen som 'vaknar' och som börjar begrunda hur hans och alla andras liv ser ut. Han ifrågasätter auktoriteter och försöker hitta sin väg, sin sanning - ett alternativ till det liv han lever och har omkring sig. I min läsning blir han en slags symbol för den lilla människans makt och möjlighet att förändra. Han ändrar sitt liv radikalt utifrån övertygelsen om att det finns något bättre än det han ser i sin värld. Och kanske kommer han så småningom genom sitt uppvaknande att kunna påverka andra.