Gayrörelsen har varit framgångsrik. Genom att plocka ut heterosexualitetens parallella begrepp, 'homo-' och 'bisexualitet', och fylla dem med stolthet har man ifrågasatt normerna för sexualitet. Nu står vi mitt i ett sexualpolitiskt paradigmskifte. Biologismen, tvåsamhetsnormen, heteronormativiteten, könsrollerna och den pryda sexualiteten börjar luckras upp. Nu är det dags för nästa steg. På samma sätt som den feministiska rörelsen lyckades flytta fokus från statistisk representation och rösträtt till privata relationer och maktstrukturer så håller den sexualpolitiska agendan på att uppdateras. Den traditionella gaypolitiken behöver ett nytt fokus. Vi börjar inse att den riktiga kampen börjar när vi vågar leva ut vår icke-normativa övertygelse.

Det pågår en sexualpolitisk revolution. Människor börjar leva i relationer som grundas på det egna känslolivet istället för samhällsnormer. Färre väljer att gå in på den sandade vägen med tvåsamma äktenskap, barn och Volvo. Vi blir fler som lever i samkönade förhållanden, har flera partners samtidigt, uppfostrar barn med vänner, lever singelliv eller i asexuella relationer eller i andra ickekonventionella relationer. För vissa är det skrämmande. Vi andra välkomnar revolutionen.

Under Pride-veckan blev det tydligt att nya utomparlamentariska grupper medverkar till att skapa en ny queer-aktivism. Det finns ett behov av en politisk strategi som utifrån queer-teorin synliggör och ifrågasätter konventionella relationer, heteronormativitet och uppdelningen i manligt och kvinnligt. Det nystartade nätverket Queer Underground kom från ingenstans under Pride-festivalen och spred ett manifest där de vänder sig emot stereotypa och påtvingade sexualitetsnormer. Teatergrupperna Kunq och Londonklubben Club Wotever spelade föreställningar som vänder upp och ned på våra bilder av kön och sexualitet. De är tydliga med att inkludera alla sorters människor i sitt kulturella arbete, 'ladies, gentlemen och whatevers'. Det gröna anarkistiska nätverket Pangea bedriver queer-aktivism som en naturlig del av sin samhällskritik. I feministiska diskussioner märker man hur avståndet mellan radikalfeminister och queer-feminister blir större. Den tidigare gruppen tappar mark till förmån för den senare, som gör en nödvändig kombination av queer-teori och könsmakt. Queer-feminismen är en radikal feminism som tar avstånd från biologism och transfobi.

'Vi eftersträvar en sexuell revolution, ett totalt frigort och ickenormativt samhälle utan könsroller och sexualitetsfack'. Orden är Queer Undergrounds och budskapet sprider sig snabbt på alternativa klubbar, webbcommunities och i gräset utanför Pride-parken. Nu arrangeras det inte bara debatter om könsneutralt äktenskap, utan vad vi ska ha ett heteronormativt äktenskap till över huvud taget. Nu ska både heteronormen och gaynormen avvecklas. På motståndarbänken sitter RFSL, organisationen som länge haft monopol på vad ickeheterosexuella ska tycka.

Åsiktsmonopol är negativt, eftersom varje människas åsikt, känslor och sexualitet är unika. Just därför behövs revolutionen där varje människa själv fritt får forma sina samlevnadsformer utan påtryckningar från omgivningen, kyrkan, staten - eller gayrörelsen.