Det började 1936.
Då uppfanns den moderna olympiska elden, i samband med det nazistiska Tysklands största internationella arrangemang någonsin - OS i Berlin.
Det är en olympiad som fortfarande är ihågkommen. För Leni Riefenstahl, för diktatorn på sin balkong och för en ung löpare från USA vid namn Jesse Owens.
Men mannen som i egentlig mening stod bakom arrangemanget - dåtidens 'OS-general' - är i princip bortglömd.
Han hette Carl Diem, och i vissa kretsar i Tyskland debatterar man fortfarande vad han egentligen trodde på. Det är nämligen inte säkert vad Diems egentliga politiska övertygelser var - hans fru hade judiska släktingar, och själv omnämns han i flera nazistiska arkiv som 'politiskt opålitlig.'
Klart är i alla fall att han var mer än villig att låna ut sina tjänster till den nazistiska regimen. Och vad han saknade i politisk övertygelse kompenserade han med ett förträffligt sinne för propaganda, till sådan grad att han tilldelades millitärt befäl över Olympiastadion under Tredje Rikets sista dagar. En före detta medlem i Hitlerjugend har beskrivit ett av Diems tal vid Olympiastadion för BBC Sport:
- Han pratade om Sparta, om hur spartanerna inte var rädda för att dö för sitt land. Han begärde att alla skulle bli 'tyska hjältar.'

Som OS-general regisserade Diem sin största tillställning någonsin. Han gav Leni Riefenstahl i uppdrag att filma händelserna. Han införde fackeltåg och fanbärande vid invigningsceremonierna.
Och han fick idén att låta den olympiska elden - som hade återinförts som olympisk symbol vid Amsterdamtävlingarna åtta år tidigare - resa genom länderna innan spelens invigning. Inspirationen hämtade han från nazistiska fackeltåg. Genom att föra elden från spelens födelseort i Olympia, resonerade han, skulle återkopplingen till de forntida spelen bli ännu tydligare - och dessutom ge Tyskland chansen att presentera Tredje Riket som en modern, dynamisk stat med stort internationellt inflytande.
Hitler och Goebbels blev förtjusta. Tredje Riket som en fortsättning på det 'ariska' Greklands ideal var en viktig del av Hitlers teorier.
Facklans resväg planerades noggrant. Belgrad, Budapest, Bulgarien. Södra och östra Europa. Strategiska punkter där Tredje Riket ville öka sitt inflytande. 3422 unga atleter - alla med godkänt 'ariskt' utseende - sprang en kilometer var genom länder som bara några få år senare skulle intas av tyska arméer. Företaget Krupp - som i sinom tid skulle föda den tyska krigsindustrin - tillverkade facklorna, i stål och magnesium.

I Österrike, som bara två år senare annexerades, synkroniserades fackeltåget med enorma pronazistiska demonstrationer. Resvägen dokumenterades av Leni Riefenstahl och blev till filmen Olympia. Dessutom hölls världen uppdaterad om facklans dramatiska framfärd genom andlösa radiorapporter.
Det var en publicistisk triumf - men skulle i sinom tid lämna en mer än bitter eftersmak. OS-facklans nazistanstrukna ursprung ledde till protester vid flera olika tillfällen under de följande olympiaderna - tydligast blev det 1956.
Men i sinom tid sjönk minnet undan. I dag tror de flesta att fackeltåget har antika rötter. Den officiella hållningen från IOK är att facklan representerar fred och 'idrottens anda'.
Men i praktiken fungerar fackeltåget fortfarande exakt som Diem föreställde sig. Pararellerna 2008 är snarast tydligare än på länge.
I år gällde det Taipei och Tibet istället för Wien och Sofia. Och protesterna var betänkligt högre och nådde fler öron. Publicitetsfiasko istället för triumf. Ett steg i rätt riktning - men samtidigt en tydlig påminnelse om facklans mörka bakgrund.
- Facklans resa är tänkt att vara en resa i harmoni, med ett budskap om fred till folk av alla nationaliteter och kulturer, sade Jacques Rogge i sin kommentar till de högljudda protesterna.
Frågan är om Carl Diem skulle ha hållit med honom.