Foto | White sea Black sea

Vitryssland 2005. En kvinna ska gifta sig. Hon har just stigit ur ur en bil och är på väg till kyrkan. Men marken är full av sprickor och hon ser besvärad ut. Det kan inte vara lätt att gå i högklackat där. Är det orsaken till hennes olust? Kanske förebådar bilden ett olyckligt äktenskap – eller ett Europa i sönderfall.
Fotot ingår i Jens Olof Lastheins utställning White sea Black sea, som nu visas på Kulturhuset. Under sex år har Lasthein fotograferat vardagslivet längs EU:s östra gräns, från Vita havet i norr till Svarta havet i söder, från Arkhangelsk och Kaliningrad via Bender och Transsylvanien till Minsk och Odessa. Orter i konstant medieskugga, oavsett om de befinner sig innanför eller utanför unionens gränser. De platser som Lasthein besökt under sitt mastodontprojekt är för mig okända, de flesta vagt bekanta till namnet, men jag känner dem inte.
I det vardagsliv som Lasthein skildrar är människor ständigt på väg, i bussar eller risiga personbilar, till ett arbete, men mer troligt till tristess. De solar, dricker sprit, bär på instrument, gifter sig, tvagar sig. Kort sagt, det mesta är precis som hemma. Ändå känns det som att jag har rest långt. Människorna bär ofta något sorgset och bistert i blicken – och miljöerna reflekterar hur de mår. Landsbygden är karg, nästan obebodd, staden består av slitna fasader, gamla industrier, trasiga bussar och båtvrak.

Ibland finns glädje, men under vilka villkor? En man håller ömt sina händer kring en kvinnas hand, de ser lyckliga ut. Men till höger i bilden står en kvinna, ångande av svartsjuka. En man står till hälften bortvänd med bekymrad uppsyn. Vem har svikit vem? undrar jag. Eller är det bara bilen som har pajat?
Stråk av absurditet ryms också: en kille spelar biljard, till synes ensam och enbart med vita bollar. En man har halva bilen full av äpplen. Bilder som den senare cirkulerar på nätet, det är sådana vi skrattar åt, eller förväntas skratta åt. I det här sammanhanget är det allt annat än roligt.
Visionen om ett jämställt, klasslöst och inte minst gränslöst Europa framstår i Jens Olof Lastheins magnifika utställning som en ouppnåelig dröm. Samtidigt som EU växer tycks skillnaderna i ekonomiskt välstånd mellan nationerna bli allt större. Vår solidaritet är begränsad även inom EU, än mindre bryr vi oss om dem som befinner sig på andra sidan gränsen.

I rummet intill utställningssalen pågår KY-mässan. Kostymklädda män delar ut löften om en bättre framtid i form av broschyrer och ansökningsblanketter till olika utbildningar. Majoriteten av besökarna är ungdomar, de flesta rusar förbi utställningen; drömmen om en karriär hägrar.
Kontrasten är uppenbar. Här – vid EU:s västra gräns – består problemen inte i dåliga bostäder eller smutsigt vatten, utan i svårigheten att göra rätt val mellan yrken som reseledare, systemutvecklare och mäklare.
Din biljett till världen, står det hos en utställare. Tänk om den biljetten också gällde hela världen.