Den jämt orkestrerade ljudbilden inbjuder till att lyssna; influenserna från genredefinierande amerikaner som Steve Earle och Neil Young kommer fint med pedal steel, mandolin och stråk. Det ligger ett kompetent låtskrivande bakom, något som Anders och Carl lär ha plockat upp vid Visskolan i Västervik.
Lyriken rymmer en stilfull metaforik, som inte faller hän till en massa djupdykningar i ångest eller krångel. Bitar som 'Tony Montana' och 'Du svamlade om döden' är avspända exempel på personlig socialrealism med en och annan krass, men vackert beskriven sanning.
Men det krävs några lyssningar. Inledningsvis kan denna debut kännas lite krystad, och rymmande ett och annat nödrim. Min skepticism nöts dock bort efterhand, låtarna växer och texterna känns menade. Och då spelar det ingen roll om det rimmar konstigt, för det bidrar till plattans sköna stämning av enhetlighet. Folkpop på svenska, enkelt sagt.