Hbt-kulturen blommar
I söndags blev Gröna Lund Rosa Lund när Pride-veckan avslutades med en dag i nöjesparken. Elaka tungor påstår att de fyra dagar innan dess i gayghettot på Tanto inte är mycket annat. I alla fall har kritiken äntligen visat resultat och man har försökt att också erbjuda musik som faller tjejerna i smaken.
På 'pridehuset' Mondo kunde man få veta mer om allt mellan HBT-sexhimlen och jordens orättvisor. Och om man kanske gäspar vid tanken av ännu en dragshow fanns det kulturevenemang som var unika. Teatergruppen KUNQ framträdde med självskrivna texter som skildrar situationer i icke-heterosexuella ungdomars liv. Enstaka medlemmar får utrymme för sina berättelser, samtidigt som ensemblen får föreställningen att smälta ihop till en helhet.
Till formen mer klassisk teater visades i ramen för lilla Moonbow-festivalen med den svenska urpremiären för pjäsen Mr. Green får besök av Jeff Baron. Här möts en bitter och ledsen gammal man och en homosexuell Yuppie. Båda är judar, men kan en "faygele" vara en bra jude? I en blandning av komik och allvar skildras hur de motsträvande närmar sig varandra och förändras i mötet med den andre. Gästerna från Finnland hade förtjänat en större publik.
I och med att "homosexuella" och "snälla" kombineras till en präktig rimma har efterfrågan på radikal HBT-kultur inte precis vuxit. Gästerna i en av homosexuella socialister arrangerade debatt om en homokultur bortom mainstream konstaterade att inte alla vill dyka ner i schlagers yran. Som artist kan det dock ha en baksida att bli nischad som homofolket har sket i hur det låter. Vi vill inte bara spela på gayfeministqueerfester. Musiken ska få stå för sig själv sa V-Gurra från rappgruppen Backroom Matches
Poeten Hanna Hallgren behöver inte oroa sig över att inte nå ut till en stor publik eftersom det är helt enkelt omöjligt med lyrik.
När musikdinosauriern Jan Hammarlund tyckte att det radikala förs nuförtiden fram av unga flator var det ingen som sa emot. Som en bekräftelse besöktes debatten om att vara artist och aktivist på Mondo av massor med kvinnor samt tre biologiska killar. Antingen är kulturaktivism en kvinnofråga eller så är killar inte intresserade i att lyssna i vad kvinnor har att säga.
Stacyann Chin, Del LaGrace Vulcano, Alix Olson och Doria Roberts, alla med anknytning till USA, fick en ganska splittrad Sverigebild. Är det svårare att vara aktivist i Sverige eftersom vi har det så bra och eftersom vi inte har en George Bush? Andra tyckte det var dags att se realiteten bakom drömbilden. Det blev också tydligt hur mycket ilska det finns bland kvinnor med invandrarbakgrund över att bli osynliggjorda hela tiden.
Det gäller att kräva och skapa uttrycksutrymme – och om att utnyttja den:
Sångerskan Doria Roberts ser en utmaning i att inte bara predika till de troende och var glad över att få spela på stora scenen i parken. Att få betald gav henne möjligheten att uppträda gratis på Moonbow-avslutningsfesten.
Ur debatten om kulturradikalism växte förslaget till en HBT-kulturfestival under vintern. Samtidigt finns idén att "importera" Queerstock-festivalen. Hur det än blir med det – behovet finns, artister finns, och det finns en publik. Men SAS sponsrar nog inte det.