- Här i Göteborg finns det grymma band som skriver låtar. I Stockholm finns det mest slipsnissar som skriver fakturor, säger sångaren och gitarristen Love Antell.
Lördag kväll på Sticky Fingers. Det är glest med publik på övervåningen. Trängre är det på loftet ovanför. På grund av att åldersgränsen för konserten är 13 år måste all alkoholförtäring ske där uppe. De som är här är i alla fall påtagligt glada och dansar, klappar med och sjunger med i låtar som Pokerkväll i Vårby Gård, och Upp på sociala. Välkända låtar, åtminstone för den minoritet av Sveriges befolkning som lyssnar på radiokanalen P3.
Efter konserten dricker Antell öl i baren på bottenvåningen.
- Vi ska göra en ny skiva i september, säger han.

Vad det egentligen innebär att ge ut en skiva i den situation som musikindustrin nu befinner sig i är svårt att säga.
- Vi spelar live, det är vad vi kan. Vi har alltid lyckats få betalda inspelningar, trots att vår skiva kanske som mest går plus minus noll. Man kan se det som fördelningspolitik att det är artister som Markoolio som får finansiera det. Skivbolagen ger oss PR och andra saker. Vi har sålt 2ı000 exemplar av senaste skivan, vilket är så många som de tryckte. Det är helt okej.
Förutom Florence Valentin försörjer sig Antell som tecknare, och som gitarrist i Perssons Pack.
- Jag gillar artister som sjunger på svenska. Håkan Hellström förstås, och Thåström, som jag tycker är en underskattad textförfattare.
Florence Valentins egna texter handlar om samhällsfrågor, ofta om segregationen i storstäderna. Han anser att det inte är på modet att skriva politiska låtar.
- Innehållsmässigt ska det handla om något viktigt. Inte nödvändigtvis politik. Det handlar om ställningstaganden, men inga plakat, jag försöker istället väva in det hela i en historia.

- Cornelis Vreeswijk är min bibel. Han ansågs vara opolitisk för att han gjorde poplåtar av Victor Jara. I dag är han känd för låtar som Hönan Agda. Men jag tycker bäst om hans mer politiska låtar. Cornelis vann över Knutna Nävar och inskränkta proggare. Alla de där människorna blev folkpartister och Timbroanhängare.
Men precis som då förekommer det fortfarande konflikter vänstervridna musiker emellan. Gruppen Doktor Kosmos har skrivit låten Å vem fan e du? som är ett svar på att den Östermalmsuppvuxne konstskolestudenten Antell avfärdat Doktor Kosmos som 'medelklass'.
- Jag känner dem. Jag tycker att de är lite för studentikosa och att Ujje inte är någon vidare textförfattare. Men när de gjorde en låt om mig så blev jag skitglad, även om den var tänkt som en klapp på huvudet. De tycker att jag idealiserar förorten, men det är en missuppfattning. Jag skriver om platser jag är på.

Förutom samhällskritiken är det de tydliga hänsyftningarna som är kännetecknande för Florence Valentin. I både text och musik hörs ständigt tydliga anspelningar till The Clash, Ebba Grön och andra rockband från 1970- och 1980-talet. Trots de konservativa delarna vill Antell ändå att helheten gärna får leda fram till något nytt. Det ska vara formmässigt underhållande och ha humoristiska anslag. Det handlar om att se det komiska i situationen, även då det handlar om allvarliga ämnen. Hitta ett bra tonläge, säger han.
Eller så kanske det räcker med att det svänger.
- Jonny, som spelar gitarr, ringde mig en gång och berättade att folk, ute på dansgolvet där han var, dansade till Pokerkväll i Vårby gård. Vi behöver inte mer. Musikjournalister är ofta plugghästar som bara sitter och letar referenser. Att folk dansar till våra låtar är det bästa betyg man kan få.