Det är väl knappast någon underdrift att Colin Nutley för länge sedan tappat både självdistans och storpublikens tillgivenhet. Änglagård och Black Jack i all ära, men Nutleys en gång så fräscha approach att med ögon utifrån skildra den svenska folksjälen försvann någon gång under nittiotalet. Trots att hans filmer på sistone alla varit av sviktande kvalitet, kan senaste tillskottet Angel mycket väl vara det absoluta lågvattenmärket.

För att rädda sin dalande karriär och sätta fart på den knackiga skivförsäljningen bestämmer sig avdankade rockstjärnan Angel (Helena Bergström), i samråd med framgångstörstande maken Rich (Rolf Lassgård), för att iscensätta sitt eget självmord.
Planen är att den livströtta föredettingen ska återuppstå likt Messias på den tredje månaden för att därefter tas emot av publik och vänner med öppna armar. För, som Rich säger, en bra story behöver inte vara sann för att hamna på löpsedlarna. Vad paret inte räknat med är att leken med döden och människors känslor inte är så okomplicerad som de tänkt sig. När närstående kränks och skadas av sveket, hopar sig problemen och det lättvindiga spelet får ödesdigra konsekvenser.

Denna ovanligt dumma och världsfrånvända intrig skulle i sig ha varit tillräcklig för att göra en hel kalkon. Inte nog med att storyn är platt och ogenomtänkt. Angel saknar dessutom alla former av beröringspunkter med verkligheten. Kvinnliga gubbrocksartister av Angels storlek existerar över huvud taget inte längre i Sverige, om de nu någonsin gjort det. De vilda paparazzijakterna på motorcykel framstår därför som ytterst osannolika. Och att exempelvis Kicki Danielssons eller Lotta Engbergs fingerade självmord skulle vara Rapports förstanyhet i veckor har jag mycket svårt att föreställa mig.
Som om detta inte vore tillräckligt är skådespelarnas insatser slentrianmässiga och karaktärerna stereotypa i all sin brist på trovärdighet. Helena Bergströms obligatoriska snorgråt är denna gång ackompanjerad av Elisabet Carlssons slemspottande dito. Rikard Wolff har fastnat i sin rockiga Änglagårdsbög Zac, även solglasögonen verkar vara desamma som 1992. Och Rolf Lassgård som rockstjärna är ingenting jag önskar att någon ska behöva få se igen.

Tyvärr är Angel ingen parodi, vilket hade förklarat en hel del. Istället är den tänkt som ett drama med svart komisk udd om kändisskap och medias jakt på rubriker. Vilket faller på att den varken är rolig, spännande, tankeväckande eller känslomässigt engagerande. Inte ens underhållande som en stunds verklighetsflykt.
Vad filmen har för målgrupp är för mig ett mysterium, men personligen har jag ingen som helst lust att se köttiga, medelålders människor med gnuggistatueringar och läderbrallor spela luftgitarr, rumla runt i sänghalmen och använda ord som 'ball'. Trots att jag är väldigt tacksam över att konsertscenerna är så begränsade hade fler sådana ändå varit mer underhållande, på ett oavsiktligt komiskt vis, än de tråkiga och meningslösa scenerna däremellan.

Angel är en ytterst pinsam och totalt omotiverad historia. Personer som likt Colin Nutley så uppenbart saknar koll på såväl samtid som verklighet borde egentligen inte få göra film över huvud taget. Och jag kan inte annat än instämma i min brittiske vän Phils kommentar när Nutley och Bergström kom på tal häromsistens: 'Är det staten som betalar för sånt där? Det är ju sjukt!'