"Michael Moore är tillbaka. Och han är inte glad!" Så står det på baksidan av dvd-filmen The big one. Det är inte en actionfilm som man kan tro, utan en dokumentär om en bokturné under vilken vänsterdebattören Moore intervjuar storbolagschefer och arbetare.
Samhällsengagerade filmberättare har det funnits lika länge som filmmediet. Termen "documentary" myntades 1926. Tidiga filmer kunde avhandla sådant som expeditioner till främmande länder eller noga återskapade verkliga strider. Kamerateam brukade komma till slagfälten efteråt för att rekonstruera händelseförloppen.
Även om dessa filmer knappast förmedlade en mer autentisk verklighetsbild än dagens dokumentära filmer är de kanske på ett sätt "sannare". Med dagens teknik är möjligheterna att manipulera sanningen och förleda publiken obegränsade. Men manipulationer har förstås alltid förekommit. Dokumentära eller förment dokumentära filmer har verkat i diktaturers och demokratiers tjänst, i såväl kommunistiska som nazistiska propagandasyften.
I dagens värld finns å andra sidan uppenbarligen ett stort sug efter politiska dokumentärfilmer som tar upp gemensamma, ofta globala problem. Den politiska dokumentären – propagandafilmen om du så vill – har blivit trendig.

Med Michael Moore, Morgan Spurlock och Al Gore sker en rejäl uppgång för politiska dokumentärer. Michael Moores Bowling for Columbine (2002) och Guldpalmvinnaren Fahrenheit 9/11 (2004) gav inte bara Michael Moore internationellt erkännande utan bidrog också till att öka dokumentärfilmens popularitet och status. Morgan Spurlocks Super size me (2004) och fjolårets succé, Al Gores An inconvenient truth (En obekväm sanning) blev ytterligare bevis för att politiska dokumentärer kan vara kommersiellt gångbara.
Med rätt förutsättningar kan dokumentärer, som i jämförelse med spelfilmer har låga produktionskostnader, spela in rejält med pengar. Fahrenheit 9/11 drog till exempel in över 220 miljoner dollar i biljettintäkter och såldes i över tre miljoner dvd-exemplar. En obekväm sanning spelade "bara" in 49 miljoner dollar, men har i gengäld diskuterats över hela världen och bidragit till att placera miljöfrågan högst på världspolitikens agenda. Även Michael Moores nya film Sicko, med målet att reformera USA:s sjukförsäkringssystem, har nått omåttlig popularitet och lett till viktig debatt.
De ovanstående filmerna har alla en tydlig politisk agenda och ifrågasätts naturligtvis. I fallet Fahrenheit 9/11 var Moore tidigt klar i sin intention: med filmens hjälp skulle George W Bush avsättas. Allt sedan dess anklagas Moore för oärlighet, medan anhängarna beskyller kritikerna för att vara högervridna. Moore har rätt i sak, även om inte alla detaljer stämmer, menar de.

Frågan är inte problemfri. Det handlar ytterst om autenticitet: är det tillåtet att starta politisk debatt med vilka medel som helst? Det finns ju olika sätt att genom filmmediet diskutera och kritisera politiska händelser. Nu aktualiseras frågan av kanadensiska Manufacturing dissent (2007), en efterföljare till Moorekritiska filmer som Celsius 41.11, Michael Moore hates America och Michael & me. Filmen problematiserar särskilt Michael Moores trovärdighet, men i förlängningen hela den politiska dokumentärfilmens dito. Filmarna Rick Caine och Debbie Melnyk finner allt från faktafel till rena lögner i sin genomgång av Moores filmer och i jakten på en intervju med den världsberömde filmaren möter de gamla besvikna kolleger, vänner som beskyller Moore för storhetsvansinne och kritiker som menar att han undergräver förtroendet för dokumentären genom de medvetna manipulationerna i sina filmer.
Fram träder bilden av en person som anser att målen helgar medlen. Som tycker att det är okej att ljuga ibland, om man gör det i ett gott syfte.

En del av förklaringen till den politiska dokumentärens ökade popularitet ligger sannolikt i dess närmande till fiktionen. När Michael Moore använder diskutabla journalistiska metoder och leker med kronologin för att få fram sina poänger uppnår han större effekt än om han varit hundraprocentigt ärlig. Publiken är så Hollywoodskadad att den förstår politiska konflikter bättre i dramatiserad form än berättade rakt upp och ner. Det är antagligen därför Moore i Bowling for Columbine tänjer på sanningen om tidpunkten för Charles Hestons besök i den tragedidrabbade staden. Dramatik är viktigare än dokumentation. Helheten är viktigare än detaljerna.

I fiktiva dokumentärer, eller mockumentary-filmer som de också kallas, spelfilmer som använder dokumentärt material för att ge en känsla av autenticitet, fungerar det på motsvarande sätt. Den film som startade pseudodoku-trenden är också den mest kända i genren: Blair witch project (1999). Många lurades inledningsvis av filmens dokumentära karaktär och inte blev det bättre av att tv-kanalen Sci-fi channel strax innan filmen gick upp på bio sände en falsk dokumentär – som handlade om den falska dokumentären. Fejken Curse of the Blair witch påstod sig utforska vad som egentligen hände med de försvunna studenter som deltog i spelfilmen. Curse of the Blair witch var så välgjord att de tre huvudkaraktärerna i spelfilmen en tid ska ha listats som "försvunna, troligen döda" på filmdatabasen Imdb.
Sju år senare är genren skräckfilmsrealism helt ute, istället experimenterar man med fullt sannolika politiska scenarier för att exempelvis diskutera frågor om demokrati och terrorism. På samma sätt som inom den omdiskuterade moderna skönlitteraturen har det gått troll i att använda sig av verkliga personer eller händelser i fiktiva spelfilmer.
Den politiska thrillern Death of a president (2006), som handlar om mordet på George W Bush den 19 oktober 2007, ledde i fjol till rasande debatter i USA och stoppades fram till nyligen i Japan. Ett uttalande av Hillary Clinton är talande för hur starka känslor en spelfilm med karaktär av verklighet kan väcka: "Jag tycker att det är fruktansvärt, jag har aldrig sett en så hemsk film i hela mitt liv. Jag tycker att det är fullkomligt upprörande. Jag menar, visst, de flesta människor ogillar säkert Bush, men det här är mer än dåligt. Det är ondska. Jag blir illamående av att någon ens försöker profitera på ett så hemskt scenario."
I det dejlige Danmark väntade inte samma uppståndelse när nu filmfestivalaktuella AFR (2007) hade nationell premiär i april. Morten Hartz Kaplers och Allan Milters skandinaviska version på samma tema har nästan enbart fått goda omdömen i medierna. I filmen blir Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen mördad och huvudmisstänkt är statsministerns homosexuella älskare Emil.
Filmen, som inte tycks ha påverkat utgången av valet i Danmark, är ett intressant inlägg i samtidsdebatten. Morten Hartz Kapler sade själv så här inför premiären i april: "AFR är en så kallad mockumentary, som blandar verklighet och fiktion. Men det ÄR fiktion, publiken ska inte någonsin tvivla på att det försiggår en manipulation av verkligheten. Men genom att använda kända politiker och blanda verkliga händelser med fiktion, tvingas publiken att förhålla sig seriös till filmens konfliktteman: demokrati och terrorism, makt och motmakt."
Kaplers syfte var att visa möjligheten till manipulation i vår tid och, som han sade, att "utforska de moderna massmediernas makt i förhållande till politik och historieskrivning".

Kanske är det precis vad Michael Moore gör: att genom manipulation visa att vi ständigt manipuleras. Metoderna är olika men syftet detsamma, att starta debatt.
Och så blir dokumentär och fiktion ett. En politisk dokumentär saluförs som actionrulle, det är egentligen ingen skillnad, bara en fråga om dramaturgi. Så inser vi att all film är manipulation, såväl tv-nyheter som drama. Priset för en sådan slutsats är sanningen, men den lär vi ändå aldrig få se på film.
[email protected]
Manufacturing dissent: 20/11 kl 10, 21/11 kl 19.30, 22/11 kl 10 och 25/11 kl 22 (alla visningar på Grand). AFR: 18/11 kl 17.30 (Saga), 19/11 kl 16.30 (Grand), 20/11 kl 17.30 (Saga), 21/11 kl 16.30 (Grand) och 25/11 kl 16.30 (Sture).