I Gunnar Blås söta små porrnoveller är det synd om mannen. Här är sexualiteten ett ok, kåtheten skuldbelagd och det tvångsmässiga runkandet ett verktyg för att bemästra andra irriterande känslor. Som klåda. Eller oro. En kvinnas leende är skräckinjagande, fruktansvärt, framkallar sådan ilska att smockan hänger i luften. När penis faller av, äts upp, eller när döden annalkas i våldsam skepnad är det bara skönt, trots smärtan och äcklet.
Klumpigheten Redux är en utökad och uppdaterad nyutgåva av författarpseudonymen Gunnar Blås debut från 1999 och ingår i Vertigos serie Erotiska klassiker där den, vid sidan av bland andra de Sade, Apollinaire, Réage och Bataille, utmärker sig som svensk nutidsprosa.
Här finns allt av ovannämnda storheters svarta humor och galna perversioner, med den skillnaden att stilen är slaskrealistisk och sorgesam snarare än makabert överdådig eller finstämt masochistisk. Dock med inslag av minst sagt surrealistisk karaktär.

Rumsmässigt hamnar vi i tidig 80-talstristess. Eller så är det bara ingen som orkat byta inredning eller kläder sen dess. Om ens lakan. Mannen hos Gunnar Blå är, inte helt olik den fule gubben som grymtande blottar sig för tanter i Monty Pythons tecknade sekvenser, alltid ensam, lite illaluktande och vanligtvis klädd i beige rock och solkiga byxor.
Ibland reflekterar han över teoretiska problem, oftast av lingvistisk karaktär. Bibliotekarien med bokfittan, porslinskvinnan som pulveriseras efter samlag, skådespelerskan med löstagbara kroppsdelar och Magdalena Chleops som stoppar grönsaker i alla kroppsöppningar är några av de figurer som dyker upp och utsätter honom för frestelser.
Enligt egen utsago startade Gunnar Blå sin författarkarriär genom att skriva brevnoveller till porrtidningar. Ett fåtal av dessa finns med som bonustexter i Klumpigheten Redux (som ett medel för att kontrastera de senare Blåtexterna med det banala?). Till skillnad från banalporren är texterna i Klumpigheten knappast primärt ämnade att göra läsaren sexuellt upphetsad, även om detta inte är en omöjlig bieffekt. Snarare står livsfilosofiska frågor i centrum, likväl som kritik av normativa könsroller och av samhället i stort. Alltid i en absurd förpackning.
Spekulationerna är många kring vem som egentligen är upphovsman till de filosofiska, naivt gulliga och samtidigt smutsigt perversa sagorna i Klumpigheten samt i den andra novellsamlingen, de två romanerna och serieboken signerade Gunnar Blå som följt på debuten.
Vem som döljer sig bakom pseudonymen känns dock mindre intressant. Viktigare är att någon för ovanlighetens skull tar i det förbjudna och rekonstruerar det till någonting nyskapande och ifrågasättande.

Gunnar Blå avpolletterar invanda föreställningar om manlig kontra kvinnlig sexualitet utan att skriva någon på näsan. Här är det mannen som är offret - inte för kvinnan, inte för sin sexualitet, utan för sin dumtröga tomhet och sävliga svaghet. Det är roligt. Det är bisarrt. Det är lortigt och sorgligt.
Efter Klumpigheten Redux är det bara att sätta tänderna i Gunnar Blås övriga verk om det inte redan är gjort. Det ska i alla fall jag göra.