Fria.Nu

En vardag utan rättigheter

Berättelsen om er kan börja med en scen från akutmottagningen på det största sjukhuset i Delhi, vid en kal vägg under flimrande lysrör. Där finns minnet kvar från en av er som dog förra sommaren av ett knivsår i magen. Läkaren visste inte om personen skulle läggas in på kvinnornas eller männens avdelning och personen lades därför emellan, utanför i entrén och glömdes bort. Historien är, som du sade Mangal, en illustrerande bild av er situation sextio år efter att ert land blev självständigt och alla medborgare skulle få lika rättigheter.

Vi går hand i hand genom kvarteret. Du leder vägen. Det ligger tegelstenar överallt på marken och mina ögon svider efter tårgasen som håller på att skingras. Efter demonstrationen i området mot att slumkvarteret i östra Delhi ska rivas ligger en treåring skjuten till döds av polisens kulor. Arga unga män går runt väntande på att något mer ska hända. De flesta andra grannar sitter tysta, ledsna. Men Mangal, du fick inte sörja, trots att du växt upp i kvarteret. Växte upp med dina föräldrar, som trotsade skolans lärare då de inte ville ha en kille som klädde sig som en tjej i klassrummet, som låter dig bo hos dem trots din livsstil. Till och med i dag skrattar de åt dig, männen på gatan, låter dig inte sörja som alla andra. Jag får lära mig vad rövhål heter på hindi. Ganda. Hur det låter när de skriker missfoster åt dig. Men blev du bitter? Nej, kvällen ägnade du åt att dela ut kondomer till dina vänner som skulle ned och arbeta i de äldre kvarteren, denna kväll också. Min hjälte. Hjältinna.

I böckerna står det inte mycket om er. Eunucker kallas ni i den indiska dagspressen, en kvarleva från förr. Hijras, varken man eller kvinna. Bokhandlare stelnar till, professorer urskuldar sig, studenter fnissar generat. Det tredje könet? De håller sig för sig själva.
Efter två månader i Delhi låter ni mig komma på besök. Jag får sitta bredvid en lördag när ni samlats för att lösa konflikter i en självhjälpsgrupp. Den enda i norra Indien får jag veta, beläget i ett betonghus mellan tillverkningsindustrier och vindlande gränder i de muslimska kvarteren av huvudstaden. Jag förbereder mig på att känna mig som en störande betraktare. Men när dagen kommer blir jag istället uppdragen på dans till snabba trummor och klappande händer. När jag går tre timmar senare med värk i skrattmusklerna och virvlande intryck i huvudet hör jag hur en av er säger: 'Vi syns nästa helg.'

Roxeanna är död och jag var inte där. Aids är så banalt, man knäcks av en förkylning. Hon gick bort under natten och store runde leende Ajay ringde på morgonen.
Varför var du inte här? frågade han utan att lyssna på mitt mumlande svar. Jag var bortrest, för en annan artikel. Nej, ni är ingen artikel men... Jo, jag vet, ni ska dela ut kondomer i morgon i södra delen av staden, jag följer gärna med.
Tidigare undangömda i mogulernas harem och sedan fördömda i britternas civilisering. Nu är ni bortglömda i det självständiga landet. Jag hör på era personliga historier som smälter samman och blir till en större gemensam berättelse. Fördrivna från landsbygden i tonåren då folk märker vad ni fötts som och ni upptäcker hur ni vill leva. Transsexuella, hermafroditer och homosexuella - det som inte passar in ska bort. I storstäderna hittar ni varandra och får en plats i de hierarkiska hushållen där ni blir lärjungar, chelas, hos en guru, er nya förälder. Ni tilldelas en arbetsuppgift: oftast prostitution eller tiggeri. Ni får ett territorium, en del av staden att försvara mot andra familjer av er sort. Ni konkurrerar mot varandra men förenas i att ni alla är utstötta.
Du ville att jag skulle berätta er historia, Mangal, alltid ha kameran med mig, låta människor få veta hur ni lever. Men visst finns det bilder jag aldrig tog. Som när du stod på alla fyra på britsen med byxorna neddragna. Jag satt bredvid en bit ifrån när doktorn tvättade såren. Hur kan man föreviga bilden av något så skamligt? Du rörde inte en min, vem vet vad du tänkte på. Vad som hänt under natten när en torsk använde dig så våldsamt att du blev medvetslös? Kanske var det mina tankar. Doktorn fortsatte att sy och jag lät kameran ligga kvar i mitt knä.

Det är vid bröllop och barnafödslar som allmänheten märker av er. Med era gälla sånger och utmanade gester gör ni intrång och påminner om att ni sägs ha makt att välsigna och förbanna just de ceremonier som ni själva aldrig kommer att kunna delta i. Ni får pengar för att gå innan ni hunnit ha dåligt inflytande. Just detta är en grund för ert utanförskap och samtidigt förutsättningen för er samhörighet. Under året kämpade ni för att inte betecknas som 'tiggare' i folkbokföringen och segrade. Om någon av er skulle vilja ha ett pass kan ni nu begära att, istället för ett M som i male eller F som i female, få ett stämplat E som i eunuck.
Kan detta synliggörande med tiden leda till en acceptans?

Jag reser till metropolen Bangalore i söder och lyssnar på aktivister från den enda människorättsorganisationen som utrett era förhållanden. Man berättar om hur många av er som utsätts för övergrepp, av kunder, av folk på gatan, till och med av poliser. Vem ska ni klaga till, ingen lyssnar ju på en hijra!
Med tåg fortsätter jag igenom mindre städer runt om i landet där några av er för ett par år sedan blev förtroendevalda politiker. Valda av folket på slogans som sa att ni stod utanför det gängse systemet och den korrupta politiken. Man uppskattar ert antal till mellan femtio och femhundra tusen. Spelar fem eller sex politiker någon roll, har det gjort att det sedan dess blivit bättre för er?
Jag frågar och Francis, föreståndare för en hiv-klinik i huvudstaden, berättar om sin syn på saken. Han menar att medvetenheten om er utsatthet har ökat snabbt de senaste åren och att ni nu kan ta kontakt med folk som bistår med juridisk hjälp. Men förbättringarna sker långsamt och inte alla av er kommer att ha tid att vänta på resten av samhället. Er medelålder är låg och ni har kommit att bli den största riskgruppen för hiv i landet. I självhjälpsgruppen som träffas varje helg i Delhi har en hälsokartläggning nyss avslutats. Nära hälften av er fick tillbaka positiva test. Nära hälften. Mangal, hur länge hade du vetat?
På besök i staden Chennai hör jag hur vissa av er fått användning för era kunskaper ni övat upp under århundradena genom att dölja skäggstubb, vårda håret och måla läpparna, hur en del av er har börjat få jobb på skönhetssalonger. Är detta en framtid för er i Indiens nya ekonomi?
Mangal, jag pratade med dig innan du skulle vara med i tv. Du verkade kortfattad och nervös, klädd i din finaste sari. Jag såg debatten men förstod inte mycket av vad som sades. Det verkade som om få i studion ville att den hundrafyrtio år gamla brittiska lagen som kriminaliserar homosexualitet och därför gör er rättslösa ska ändras. Men de tecken som kommit under året ger ändå skäl till optimism, uppropet av framstående indier och de alternativa lagförslagen från civilsamhällets grupper.
Kanske dina ord kan sätta punkt för berättelsen, Mangal. Du sa det en av de första gångerna vi sågs: Vi är vi, det är det viktiga.

Fakta: 

72898

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Asylsökande i Grekland protesterar mot hårdare tag

På den grekiska ön Samos har asylsökande under våren protesterat och
hungerstrejkat mot långa häktestider och en allt mer hårdbevakad
gräns. Nu riktar Amnesty kritik mot att asylsökande behandlas som
brottslingar.

Fria Tidningen

Barnsexturismen i Gambia svår att stoppa

Kampen mot den globala barnsexturismen går trögt. I Gambia arbetar man med att få bort stämpeln som ett paradis för utländska pedofiler. Samtidigt är landet beroende av charterturismen från Europa som når sin topp under vinterhalvåret.

Delade meningar i Indien tio år efter provsprängningen

I morgon är det tio år sedan Indien chockade omvärlden med att provspränga kärnvapen i Tharöknen. Landets ledare menar att Bomben är en passande symbol för den framväxande supermakten. Invånarna i den lilla byn närmast platsen för provsprängningen håller inte med.

© 2024 Fria.Nu