Vi var på olika håll i helgen. Cecilia tillbringade några dagar i Amsterdam och befann sig i lördags eftermiddag, i en behagligt utmattad stämning, på utställningen av World Press Foto. Där hängde dokumenten över förra årets händelser, de viktigaste bilderna som tagits under 2003. I en snabb kalkyl fann jag att minst åttiofem procent av bilderna var tagna i krig eller förtryck. Sårade, döda och förtvivlade människor, avskurna huvuden och rök över bombade ruiner.

Är kriget det enda som är viktigt att skildra? Varför är det annars så mycket brutala bilder som har en framträdande plats på en sådan här utställning. Bilderna gjorde starka intryck, de skapade ilska och sorg. Men har det inte tagits några viktiga bilder som visar något positivt? Jo, ett par boxare och tyngdlyftare porträtterades också förstås. Men jag undrar vart vardagsbilderna över det fina blev av? Min utmattade stämning var kvar när jag lämnade utställningen, men den var allt annat än behaglig.

World Press Foto stannar i Amsterdam till den 20 juni och turnerar sedan runt bland 80 städer.

Jag, Marlene satt hemma i Malmö och gick samma kväll till Jeriko där Jazzfabriken, som varje vecka kör livejazz på kafét med nästan samma namn på Kristianstadsgatan, hade säsongsavslutning. Det började tidigt, redan klockan åtta. Själv kom jag dit strax innan tio, och då var det lågmält, sitta ner och mysa som gällde. De sista tonerna av Carina Portinis set satte en soft stämning. Den tunnades ut av diktläsning, som totalt försvann i den stora lokalen trots att det var så tyst. Hans Appelqvist specialkomponerade stycke för oùd och kör var mycket njutbart. Sedan var det väl meningen att allting skulle komma igång med hiphopkollektivet Maintain, men av någon konstig anledning verkade det som så ofta, svårt att vända en softad sittanerpublik till ett glatt partygäng. Jag var väl inte helt utmattad när jag gick därifrån. Men jag gick hem och lade mig.