En fullsatt opera- och musikteater. Malmöflickorna, mellan fyra och tjugo år, trippar in. Tunna band virvlar över deras huvuden i symmetriska former. Senare kommer de röda bollarna. Och ett brokigt gäng små flickor i röd- och vitrutiga kjolar trallar och stampar nätt i marken. Visst suger det i magen på mig, själv Malmöflicka för tjugo år sedan, när de femtio små hästsvansarna med rosett gör sitt nummer.

Men vad är det egentligen vi tittar på? En kvarleva från femtiotalets mitt, där ljuva, leende flickor behagfullt följer ett rörelseschema. Äpplen plockas, vrister och tår pekas nedåt i spetsar när flickorna sittandes vinkar med underbenen mot publiken. Jo, visst är det fint när fyrtio bollar kastas samtidigt upp i luften. Men är det inte lite väl gammalmodigt?

Fast det är populärt. Folkligt så det förslår. Vissa av de traditionella kulturinstitutionerna tycks oproblematiskt leva vidare, med kommunens och statens ekonomiska hjälp, medan nya och välbehövliga projekt som exempelvis Tegelhuset läggs ned, då pengarna anses vara slut. Men det folkliga överlever.

Folklighet är förvisso svårt att definiera. Är det vad majoriteten tycker om, det lättillgängliga som det ofta pratas om med lite nedsättande ton? Det vi pådyvlas från ovan, som är skapat och som nedvärderande hävdas vara vad folket vill ha.

Eller kommer folkligheten från folket självt, från dem som tänkt till och gjort något genuint som spritt sig till den stora massan? Det som är tillgängligt för många behöver väl inte vara enkelt? Så dumma är vi väl ändå inte? Kanske bara en smula traditionsbundna.

Folklighet är definitivt i fokus på Rooseums gårdsutställning, Tävling i folklighet. Tävlingen, som var öppen för alla att delta i, resulterade i de fjorton verk som nu hänger på kullerstensgården utanför Rooseums entré. Bland dem finns tre bilder om kärlek, en illustrerad actionkomedi med kritiska mediaklistermärken som är snygga och roliga. Sedan finns folkkonsten - folköl - som är en skiss av en kiosk uppbyggd av ölburkar. Den hemliga fikan består av, i smörgåspapper, inslagen fika. Och det förstår man. Fika och öl gillar ju de flesta.

Vinnaren, Malmö i vardagen, är en serie vardagliga foton från Malmö, som ska inspirera till konstverket slutmål, en glasmålning som görs på plats och väntas stå klar på onsdag.

Utställningen försöker inte nödvändigtvis ge folket rätt. Den ifrågasätter begreppet folklighet och det förstår man snabbt. Bland bidragen är det inte alltid lätt att förstå kopplingen. Men det är kanske heller inte meningen.