The Bad Plus säljer enligt obekräftade uppgifter flest jazzskivor i världen. För dem som såg den omskrivna trion på Fasching när de senast var i Sverige låter det inte alls otroligt. De bjöd på en generös show med humor, både musikaliskt och i mellansnacken, och briljant spel.
När de nu återkom i större format under bar himmel på Skeppsholmen kom deras intrikata musik inte alls till sin rätt och mellansnacket lät mer pliktskyldigt än inspirerat. Synd. Kanske behövs den intima inramningen och fyra väggar för att det ska funka.
Annars brukar pianisten Ethan Iverson studsa upp och ner på sin pianopall, men på onsdagen var han mest stilla och gjorde sin plikt liksom trummisen David King och basisten Reid Anderson. King är en egensinnig trummis med en fullkomligt sär spelstil. Anderson en huvudrollsinnehavare då mycket av deras musik bygger på en basslinga som repeteras och varieras envetet tills ett crescendo liksom omärkligt byggts upp av Ivorsen, som i sin tur låter sitt flygelspel leka med djup bas och hög diskant. Eget material dominerade, mest från ny cd, men också några stycken jag kände igen från Fasching.
Själva genomförandet var oklanderligt men alltså oinspirerat. Bandet är känt för att göra lekfulla covers på låtar ur de mest skilda genrer, ABBA, Black Sabbath för att nämna några exempel, men på Holmen nöjde de sig med att spela en i och för sig intressant tolkning av David Bowies Life on mars med en behagligt irriterande slinga av ett klassiskt tema invävd. Irriterande för att det var så omärkligt att jag fortfarande inte kan komma på vad det var.
Allt som allt kan man väl säga att de gjorde vad de kom hit för men inte mer.

Jag gjorde en chansning och hoppade över Randy Crawford och Joe Sample till förmån för den finske gitarristen Raoul Björkenheim som föregåtts av rykten om svindlande gitarrspel. Och nog var det svindlande. Stravinskij på LSD, ungefär. Björkenheim vred, gned och gnuggade ljud på alla upptänkliga sätt utom det ordinära ur sina gitarrer.
Han målade upp underliga landskap som, och nu associerar jag för det är enda sättet jag kan närma mig denna musik, ekar av samtidens dissonans och framtida förstörelse avbrutet av längtan efter lugn. Ibland med stråk av österländska, kanske japanska, klanger, ibland med ljudsmatter i dadaistisk frenesi.
Ryktena talade om Hendrix arvtagare et cetera, men den gode Jimi hade i alla fall melodiska ambitioner medan Björkenheim mest tycktes intresserad av ljud. Kanske spännande, inte särskilt vackert och för mig fullständigt obegripligt. Men det sade man ju om Stravinskij på sin tid också.