Storband och soulprinsessa på jazzfestivalens andra dag
På jazzfestivalens andra dag bjöds modern storbandsjazz av ypperligt slag, finsmakarjazz och predikande soul/r&b.
Nisse Landgren med nordtyska radiojazzstorbandet NDR Big Band bjöd på klassisk storbandsjazz med påfallande modernt sound. Under delad ledning av Magnus Lindgren och Landgren framfördes eget material och ett gäng låtar av någondera bröderna Adderley, Nat och Justin 'Cannonball'. Allt i egna arrangemang, de flesta av Lindgren och Landgren.
Trots att en milt sagt frisk och envis västanvind svepte in på scenens ena sida och ut via den andra och därvid slet diverse blad från notställen i en virvlande dans, lade det inte någon sordin på spellusten. 'De skiter vi i. Vi spelar ändå. Såna e vi', konstaterade Landgren glatt.
Ytterligare en svensk, basisten Lukas Lindholm, återfinns i sättningen.
När fyra saxofoner, fyra tromboner, fyra trumpeter, trummor, percussion och congas, bas, gitarr och flygel brakar loss blir det ett särdeles drag och när mannen med den röda trombonen, Nisse Landgren, drar sina solon är det ett energiskt gung som flyter ut över Skeppsholmen. I dueller med Magnus Lindgrens flöjt brinner det till lite extra.
Lindgren leder bandet med små gester men stor pondus och hämtar fram den ene solisten efter den andre som alla har något att tillföra. Den krumme trumpetaren fastnar mest i minnet.
Att Landgren är en personlig sångare med en besjälad röst visar han vid några tillfällen, det lyriskt bitterljuva slutnumret utgjorde höjdpunkten.
Dave Holland Quintet tillfredsställde jazzkonnässörerna med finsmakarjazz av klassiskt märke. Vackert och ytterst kompetent, men inte min favoritriktning och över min nivå, varför vidare recension skulle vara missvisande.
Kvällens publikdragare var den amerikanska soul- r&b-prinsessan India Arie som efter tre album är på väg upp i hierarkin. För första gången fylldes utrymmet framför scenen med stående förväntansfulla fans som säkerligen fick valuta för sina pengar. Förmodligen förlät de också de ljudmalörer som störde en del.
Med enkel sättning, bas, gitarr, trummor, keybords (Hammond!) och kör, förutom sitt eget förströdda gitarrspel, predikade Arie lite för envetet sitt kärleksbudskap. Istället för att gestalta dess innebörd poetiskt i sina texter rabblar hon upp floskelaktiga levnadsregler som kunde ha hämtats ur den vida flora av självförverkligande- och levnadskonstkurser som sorgligt nog är så utbredda i dagens förvirrade värld.
Musikaliskt var det polariserat, antingen lugnt och finstämt eller högt larmande, varav det lugna var mer genomarbetat och bättre genomfört. Med mer poesi och flera nyanser mellan polerna kan India Arie nog utvecklas till en drottning, men dit är det ännu en bra bit.
Mina invändningar till trots såg jag många, företrädesvis unga kvinnor, som dansade obekymrade med saliga leenden på läpparna, så någon sträng slår Arie väl an.