'Nej, Markus, du är speciell', löd moderns svar på den då fjortonårige Krunegårds fråga som nu betitlar Laaksos tredje fullängdsplatta. Jag ska inte ägna mig åt att bedöma skönhet men jag måste ge mamma Krunegård rätt i den andra hälften av hennes uttalande. Det är en speciell frontman och låtmakare som tillsammans med resten av medlemmarna i Laakso, och producent Jari Haapalainen, just gjort ett album som är det i särklass charmigaste jag hört göras på mycket länge. Proppfullt av ungdomlig energi och med ett stort mått av lekfullhet och skämtlynne som kryddar de oftast svarta texterna.
Det låter som om bandets medlemmar har förbannat kul samtidigt som de gör det de gör på blodigt allvar. Precis som det ska med andra ord, och jag blir ordentligt sugen på att se dem uppträda och höra musiken live.
Den som än så länge bara hört den smörigt pampiga duetten med Peter Jöback, Italy vs Helsinki, spelas på radio riskerar alltså att missa flera av de bästa spår som producerats i Sverige det här året. För även om det alls inte är något fel på förstasingeln, också den fint humoristiskt skaldad, är den inte det allra bästa skivan har att bjuda. I alla fall inte på egen hand.
Inte utan det mest uppenbart tramsallvarliga spåret, det Hidden Cameras-aktigt la-la-la-lallande, Dropout - stolpstompigt framfört, till läraren som inte längre ska räkna med elevens uppmärksamhet, fram till dess att sticket kommer och det i outrot låter som om Laakso lånat Shout out louds smittsamma koklockekomp från hitsingeln Tonight I have to leave it.
Eller utan den högenergiska självmordsbenägna hitrefrängen If I hang myself in the Christmas tree, would you be missing me? Fantastiskt fint, flinande, förbannat och medryckande när Markus Krunegård gör sig redo att ta reda på om det finns barer och brudar i himlen.
Eller den discodunkande tungrockaren Dancing queen som i verserna påminner om ett The Ark, glittrande i becksvart, för att sedan explodera i sin Sex Pistols-refräng spetsad med en retsam liten munspelsslinga à la Sesam. Underbart.
Eller de båda supersköna exemplen på hur man på bästa sätt blandar engelska med svenska i sitt textförfattande. Även om Norrköping kanske egentligen låter för mycket som Springsteens Born to run är det en utsökt härlig känsla att med den på hög volym i bilstereon rulla in i sångaren Markus Krunegårds hemstad och omöjligt att inte charmas av hans berättelse om uppväxten där: Om svartsjukan och kärleken till polaren som förälskade sig i samma tjejer och hann först med att ha sex - numera businessman och till synes olik sin gamle barndomsvän: But nothing could part us, not one thing/When we walked the streets of Norrköping, om kriget på fotbollsplanen, om Tanja som tog livet av sig, om Benny som tog en överdos, om hur Niklas Karlsson got a new nose, om hur de alla är part of the history of Norrköping.
Lika omöjligt är det att stå emot Västerbron. Balladen med sin pratiga vers, sin manskör och sin strålande refräng: Västerbron, I hate walking on you...
Markus Krunegård bör vara självskriven för en nominering som årets textförfattare. Och Mother, am I good looking? lika självskrivet för årets album. Med det har Laakso i alla fall gjort skivan som kommer att ackompanjera min sommar i år.
Det kommer att bli en bra sommar.