Hela min familj - såväl ettåringen och sexåringen som trettiotreåringen - börjar omedelbart dansa så fort den spelas. Problemet med Our ill wills är alltså inte otillräcklig hitpotential. Det är inte heller det faktum att den perkussionist som trakterar koklockorna och gör förstasingeln till en så klockren (ursäkta!) hit inte är medlem i bandet. Det blir möjligen ett problem live, men inte på skiva.
Att det inte bara doftar - utan fullkomligt stinker - The Cure om Shout out louds då? Tja, på sätt och vis är det rätt sympatiskt av bandets medlemmar att inte för ett ögonblick hymla med vilka de musikaliska förebilderna är. Även om man ibland bara väntar på ett 'Friday, I"m in love'. Och det är klart att eftersom sångaren Adam Olenius säkerligen inte skulle ha några som helst problem att vinna en soundalike-tävling utklädd till mr Robert Smith låter det närmast parodiskt i ett nummer som Normandie, som precis lika gärna hade kunnat finnas på någon av förlagornas skivor. När den låten kommer är man faktiskt övertygad om att det är The Cure man lyssnar på.
Det stora problemet är emellertid att sedan Shout out louds gått ut stenhårt och öppnat sin platta med Tonight I have to leave it har de inga låtar kvar som når samma höga kvalitetsnivå. De kommer riktigt nära i tredje spåret, You are dreaming, som säkerligen blir singel nummer två, men sen är det stopp. Även om jag personligen tycker att skivan lyfter igen med det snyggt komponerade spår åtta, South America, har det inte samma kommersiellt gångbara singelegenskaper.
Melodierna är helt enkelt för lika varandra och man tröttnar på både dem och på Olenius Smith-kalkerade, lite ledsna och uppgivna, sångstil. Samma problem hos kopiorna som många gånger hos originalen i The Cure, alltså. Det mesta låter likadant.
Icke desto mindre rymmer albumet tre riktigt bra låtar och är som helhet ändå bättre än merparten av det som ges ut av skivbolagen idag. Så när Tonight I have to leave it och You are dreaming spelas om och om igen på radiokanalerna i sommar kommer det trots allt att vara välförtjänt varje gång.