Kommentar | Den nya borgerligheten

I Fronesis nummer 24, med temanamnet Borgerlighet, gör ett flertal kunniga forskare djupdykningar i borgerligheten som social, kulturell och historisk kategori. Vad är borgerlighet i dag, vilka tillhör borgarklassen – och har begreppet mist sin betydelse?
Som alltid för Fronesis samhällsdebatten till en ny nivå och aktuella frågor som den om subventionerad hemtjänst får ett djup som saknas i övriga debattfora.

Borgerligheten av i dag har många ansikten. Ett är det som vi vanligen möter i kvällspressen, det där ogenerad flärd och lyxkonsumtion får stå som klassmarkör. Ett annat är det mer traditionella, som utmärks av välutbildade människor med hög arbetsmoral, och som agerar politiskt lite sådär i bakgrunden.
Ett tredje, den nye borgaren, kan beskrivas som den långhårige bohemen som inte gör någon skillnad mellan arbete och fritid, flit och förlustelse. I dagens kapitalism har den tidigare uppdelningen mellan den asociale bohemen och den kultiverade borgaren upphävts, i alla fall om man får tro Richard Florida.
Den numera världsberömde professorn hävdar att bohemerna – som tillhör den kreativa klassen – är den drivande motorn i vår ekonomi. Ja, åtminstone i de städer där de uppmuntras. Framtidens urbana miljöer måste byggas efter bohemernas önskemål, då blommar tillväxten. Annars väntar ett öde landskap, med sovstäder och övergivna byggnader, människor utan framtidshopp – ungefär som Detroit. Så kan man lite raljant beskriva Floridas framtidsvision.
Fronesis ägnar en stor del av numret åt att diskutera och kritisera Floridas teorier. Professor Jamie Peck formulerar en välkommen kritik och avfärdar Florida som amatörsociolog. Tesen om den kreativa staden och de fria konstnärliga individer som utgör kärnan i densamma passar som hand i handske i samtidens nyliberala landskap. Kreativitetens evangelium, skriver Peck, erbjuder en utvecklingsvision som ingen tar illa upp av, men som inte heller kräver några nya skatter. Den upphöjer bara medelklassens konsumtionsbegär till norm och leder till gentrifiering, avreglering och yuppiefiering.

I den kreativa staden är ett evigt flöde av konst och gatukultur viktiga faktorer i konkurrensen mellan städerna. Här ska man kunna få en kopp cappuccino mitt i natten om man så önskar, man dansar på klubb till morgonkvisten, röker på och kommer lite sent till jobbet på det högteknologiska företaget. Så länge folk gör rätt för sig finns inga problem. Men den kreativa klassen är rastlös, enligt Florida, och det gäller för politiker att skapa ständigt nya upplevelser och förutsättningar för att bohemerna ska trivas och inte fly till någon annan, mer kreativ plats.
Men i denna nya kreativa ekonomi, läs den gamla kapitalismen, finns fortfarande de som utför alla tjänster som den kreativa klassen anser sig behöva. Det är lätt att glömma bort dem. Servicesektorn, det nya trasproletariatet, får med Pecks ord hålla till godo med föreläsningar om kreativ Gnosjöanda och i avsaknad av egen kreativitet vara glada för det som sipprar ner genom systemet: till exempel möjligheten att servera vid de kreativa bohemernas bord.

Så på frågan om det finns någon borgerlighet i dag är svaret tveklöst ja. Den klär sig kanske mer bohemiskt än tidigare, men uppskattar fortfarande en god cigarr och en husa som viker tvätten. Men det är varken finare eller bättre betalt att städa åt en konstnär än en bankdirektör, även om den förra kanske bjuder på cappuccino.