Förutom att hans brunspräckliga glasögon har ett runt glas och ett helt fyrkantigt, verkar Mad Professor inte alls vara speciellt galen. Neil Fraser, som han egentligen heter, ger ett lugnt och vänligt intryck när jag träffar honom på Världskulturmuseet.
Epitetet professor passar honom däremot utmärkt. I nästan 30 års tid har han producerat experimentell musik i sin studio Ariwa i Londons södra delar. Där har över 200 album fötts. Förutom samarbeten med otaliga reggaeartister och producenter har han även jobbat med trip-hopbandet Massive Attack, punkbandet Rancid och hip-hoparna i Beastie Boys.
Men det som Mad Professor ändå främst förknippas med är dub, en musikstil som föddes på Jamaica under 70-talet och som sedermera växt ut till en egen, fristående genre. Dublåtar var från början remixer av vanliga reggaelåtar. Remixer som ofta hamnade på vinylsinglarnas baksidor. Dub kännetecknas av ett ofta minimalistiskt tänkande med olika instrument som ekar ut över ett musiklandskap uppbyggt av tunga basgångar.
- Dub var den första technomusiken. Den bröt mot alla regler. Tidigare fanns det en tydlig uppdelning mellan tekniker och musiker i studion. Dubmusiken ändrade på det och teknikerna blev mer involverade i skapandet. Själv är jag mer intresserad av det tekniska än av det musikaliska, säger Mad Professor.

Mad Professor albumdebuterade 1982 med den första skivan i den hyllade serien Dub Me Crazy. Han kan sägas tillhöra den andra generationens dubmusiker. Den generation som följde efter de jamaicanska pionjärerna med King Tubby, Lee Perry och Errol Thompson i spetsen. Mad Professor var en av dem som lyckades bäst med att föra dubmusiken in i den digitala eran. Hans styrka har alltid varit att driva genren framåt utan att för den skull glömma bort att vårda rötterna.

Dubmusiken lämnade ganska tidigt Jamaica och under 1980-talet var det främst i Storbritannien som scenen höll sig stark och utvecklades med hjälp av producenter som Mad Professor, Adrian Sherwood och Dennis Bovell. Även i dag finns en vital dubscen i England men musikstilen finns nu över hela världen vilket även förändrat genren.
- Soundet är annorlunda i dag. När man jämför med hur det lät på 70-talet är det svårt att kalla det för samma sak. Då var basen bara en del och sången väldigt viktig. I dag finns det dubmusiker som nästan bara har bas i musiken men bas utan melodi ger ingenting, säger Mad Professor.
Han säger också att han saknar den politiska delen i dagens dubmusik. Han själv flyttade till London när han var 13 år från Guyana där han föddes 1955. En erfarenhet som har inspirerat hans musikskapande.
- När jag började handlade musiken om hela den sociala situationen. Om att växa upp som svart man i London och om att folk blev slagna av polisen. Dub var en rebellisk musik och det är något som en del musiker har tappat i dag.
När Mad Professor i veckan gästade Göteborg gjorde han det tillsammans med Orly Fridar från Israel med artistnamnet Blondub Sexy Sound. Hon är på ett strålande humör och kommer förbi med kaffe till mig och professorn.
- Vad tänker du på när jag säger blond? frågar hon mig plötsligt och när jag svarar att tankarna går till vackra kvinnor skiner hon upp än mer.
- Exakt, utbrister hon och spärrar upp ögonen. Folk undrar varför jag kallar mig Blondub Sexy Sound när jag själv inte är blond. För mig handlar det om att föra tankarna till kvinnlig skönhet. Det är det feminina jag vill förmedla i musiken.

Hon säger att hon trivs och känner sig hemma i Göteborg.
- Det är lite som Paris. Mycket bättre än London.
Annars är det Tel Aviv som är hemma för Orly Fridar.
- Tel Aviv är som Paris eller Berlin. Det är annorlunda jämfört med andra städer i Israel. Det finns massor av klubbar där med elektronisk musik, reggae och allt möjligt.
I tio år har hon varit involverad i den israeliska musikbranschen. Vid sidan av sin egen musikkarriär ägnar Orly Fridar sig åt att lansera och boka europeiska artister till Israel. Hon berättar att det handlar om mycket mer än om att bara ordna spelningar.
- Jag visar alltid runt i staden för dem som kommer. Folk förväntar sig bomber och krig när de kommer till Tel Aviv men det ser ut som här i Göteborg. Det är viktigt att ge en annan bild av Tel Aviv än den som kommer fram när man ser på BBC.
- Jag älskar Tel Aviv och kan inte tänka mig att bo någon annanstans. För mig skulle Israel bara kunna få bestå av Tel Aviv. En egen republik som Monaco, säger hon och ler stort.