I den lågmälda pjäsen Ångrarna sitter två män, Mikael och Orlando, båda tagna från verkligheten, och pratar om sina liv och sina misslyckade könsbyten. På en skärm bakom männen visas diabilder från de verkliga männens liv. Regissör och manusförfattare är Marcus Lindeen. Han läser andra året på regiprogrammet på Dramatiska institutet och Ångrarna var hans praktikarbete. Den hade premiär i oktober på Stadsteatern i Stockholm och fick stor framgång, både bland besökare och bland recensenter.
Marcus Lindeen jobbade tidigare på kulturprogrammet Flipper på Sveriges radio, och det var där han kom i kontakt med Mikael, som han intervjuade om hans misslyckade könsoperation.
Efter programmet hörde Orlando av sig och berättade att han hade upplevt samma sak. Marcus Lindeen sammanförde de två och det är utifrån det samtalet som han har skapat pjäsen Ångrarna.
- Könsbyte som fenomen är spännande, det är en stark längtan av att vara någon annan än man är. Vem man är inuti och utanpå kan skilja sig, säger Marcus Lindeen.
Vad vill du säga med pjäsen?
- Jag var nyfiken på att ta upp förvandlingar som människor går igenom. Man bestämmer vilken stad man ska bo i, vilket yrke man ska ha, om man ska skaffa barn, allt det här är identitetsval som alla går igenom. Men könsbyte är så radikalt, och oåterkalligt, man kan egentligen inte ändra på det efteråt. Det är spännande att se hur många gånger man kan göra kraftfulla val, som om man en gång har kommit ut som bög, kan man tio år senare komma ut igen som straight?
Varför är frågor om könsbyte viktiga?
- Jag var inte intresserad av att skapa en politisk diskussion om könsbyte är rätt eller fel, det här är mer existentiellt och poetiskt. Den raka tydliga nivån handlar om könsbyte, men de pratar även om andra saker de varit med om. Men med könsbyte finns det något väldigt motsägelsefullt, på ett sätt är det väldigt radikalt för att man sätter sig över könsindelningen och bara bestämmer själv, men det är också konservativt med en syn där det bara finns två olika identiteter och att de är bundna till det fysiska könet.
Varför har pjäsen blivit så framgångsrik?
- Könsbyten fascinerar alla och alla kan relatera till hur det är att ha ett kön, och många är nog nyfikna på hur det är att leva i den andra typen av kropp, och på så sätt blir könsbytaren en sorts äventyrare som kan berätta om hur det är, så det blir en sagodimension. Dessutom har vi lärt oss att transexuella finns, men vi har inte hört historierna om dem som ångrar sig. Många har också blivit berörda av andra saker i pjäsen, en av karaktärerna berättar bland annat om hur han förlorar sin livs kärlek efter elva års äktenskap.
Vad kan pjäsen tillföra hbt-festivalen?
- Jag har aldrig sett pjäsen som en queer-pjäs, även om historien handlar om det. Men det är inte en traditionell transexuell historia, för de var aldrig transexuella utan tog steget i en livsförvirring. Det är en alternativ historia mot det som de flesta är vana vid när det gäller könsbyte.