När jag för nio veckor sedan startade mitt uppdrag som gästredaktör för Argumentserien Kärnkraften är stoppad! i Stockholms Fria Tidning var jag en aning uppgiven. Den massiva kampanjen för kärnkraften som pågått sedan folkomrösningen 1980 kändes övermäktig. När många nu dessutom tror att atomkraften ska 'rädda världen' från klimathotet, var jag nerslagen, långt ner i stövelskaften.

I dag, drygt två månader senare, har kamplusten återvänt och humöret är på väg uppåt. Lyftet började den 17 mars när inläggen till serien började droppa in.

Det var argument om att rädda klimatet utan kärnkraft och det var inlägg om sol, vind och biobränslen. Det har också handlat om hållbara jobb inom energisektorn, och en hel del tunga argument mot olika svaga delar av kärnbränslecykeln.

Det finns dessutom en mängd idéer som aldrig hann fram till publicering. En handlar om den danska ön Samsö. Ön där kommunpolitikerna bestämde att ösamhället skulle bli självförsörjande på energi. De satsade motsvarande 35 000 kronor per kommuninnevånare i en energifond. En stor folkbildningskampanj om energi startade. I dag lär de ha nått målet, med råge.

En annan idé handlar om den framsynta industrins möjligheter att producera egen el och bli självförsörjande på elektricitet.

Jag hade också uppslag till en artikel om hur man minskar elförbrukningen med hjälp av smältande snö, så kallad snökyla. Om att spara snö från vintern och använda smältvattnet för att temperera sjukhus och offentliga lokaler under varma sommardagar.

Det skulle också vara lärorikt om någon kunde reda ut varför man i vissa kommuner snabbt vinner acceptans för vindkraftsetableringar, medan man i andra kan processa om vindkraftsbyggen till dödagar. Eller hitta någon som beskriver hur ett vågkraftverk fungerar.

Det skulle också vara intressant om någon ansvarig politiker eller någon från Energimyndigheten kunde förklara varför det är så usel kapacitet på de lokala elnäten. Det går på många ställen inte att ta emot elektricitet från lokala producenter. Och varför är det de små producenterna och inte samhället som ska stå för kostnaden att förstärka infrastrukturen?

Riktigt spännande skulle det vara om någon som jobbat fram rapporten om energieffektivisering i lokaler och industri, som ska presenteras i sommar, kunde berätta om några av sina slutsatser. Effektivisering av energi-flöden är väl den 'tekniska lösning' som är mest kostnadseffektiv med störst potential på den hållbara energimenyn.

Det är, som jag ser det, vi 'Kärnkraften är stoppad!'-vänner som har de många argumenten och en mångfald tekniska lösningar. Medan kärnkraftskramarna inte ens lyckas förklara varför västerländsk kärnkraft inte kan bli atombomber medan iransk och nordkoreansk kan.

Det är vi som kan skapa massor av decentraliserade och hållbara jobb inom energisektorn. Medan kärnkraftsvännerna sätter sin tillit till att våra barn och barnbarn ska lösa kärnkraftens avfallsproblem, det vi själva inte klarade av under vår livstid.

Det är våra åtgärder som gör energieffektivisering och förnybar energiutveckling lönsam. Medan kärnkraftsförespråkarna tror på något så komplicerat som uranbrytning, taggtrådsinhägnade och vaktbolagsskyddade reaktorer, livsfarliga transporter och olösliga slutförvaringsprob- lem, för att göra något så enkelt som att koka vanligt vatten till ånga.

Så, vad händer nu? Min önskedröm är att få trycka på stoppknappen till alla svenska kärnkraftsreaktorer! Jag hoppas också att det startar en folkrörelse. Att grannar går ihop i sina bostadsområden och byar. Att arbetskamrater går ihop på sina jobb. Att vi lär oss mer om energiproduktion och energiförbrukning och börjar jobba fram lokala energiplaner. Att våra politiker och kommunala tjänstemän tar fram energiplaner för kommunerna. Att vi därefter beslutar om lokala och kommunala genomförandeplaner för klimat- och energiomställning! Det är vad jag drömmer om. Tack för mig!