Det kanske SVT också snart inser. De lyckas visserligen dra ut på alltsammans i det närmast olidligt oändliga. Fyra svenska deltävlingar, en semifinal och en final. Fyra inför den europeiska finalen-program, en semifinal och en final. I inför-programmen sitter en nordisk expertpanel för att kommentera och betygsätta sångerna. Sverige kan glädjas åt att representeras av den europapolitiskt briljanta Charlotte Perelli. Som efter Israels lovsång till sina grannländer, 'Push the button', utbrister: 'Jag älskar Israel - det var där jag vann med "Take me to your heaven"'. En stjärna. I alla bemärkelser. Inte ett ord - från någon expert - om att Israel faktiskt inte ligger i Europa. Eller om de murar Israel bygger i Asien - som gör att landet aldrig är välkommet i asiatiska mästerskap.
Tack och lov att det inte är Charlotte som programleder i Sverige eller kommenterar den europeiska finalen. Tack och lov att det är Kristian Luuk. Och att SVT äntligen verkar ha insett att de fantastiska mängder tittare spektaklet lockar inte främst består av schlagerfanatiker. Det blev liksom överdrivet löjligt när man satte så kallade seriösa programledare på uppdraget. Och när Cattis Ahlström, eller vem det nu var, stod på scenen och adresserade tittarna med samma tilltal som om hon lett en S.O.S-gala för Världens barn eller någon annan fattigdomspornografisk tillställning.
Den sortens seriositet är inte lämpad för schlagerspektakel. Det är trots allt inte artister som sedan barnsben vistats på musikkonservatorier runtom i världen vi får se tävla alla dessa kvällar. Schlagerkompositörerna är måhända måna om att göra ett så gott hantverk som möjligt - inom de rätt så snäva ramarna - men de gör det lika lätt, och förmodligen med samma engagemang, som rörmokaren när denne installerar en diskmaskin.
Kristian Luuk blir en röst för det stora flertalet av tittarna. För oss som ser spektaklet just för att det är ett spektakel. För att fascineras av hur stora pengar man kan lägga på så liten musik. Av hur stor mediebevakning evenemanget kan få när det finns så mycket annat som aldrig får sin välbehövliga uppmärksamhet. Av att Storbritannien, denna gigantiska popnation, återigen skickar årets kalkon - nu i flygvärdinnekostym. Av att tävlingen egentligen går ut på att ha flest grannländer. Av att de som presenterar rösterna som går till grannländerna ser ut exakt som de som presenterar rösterna i grannländerna (de måste gå till samma plastikkirurg). Av att en transa som ser ut som en folieinlindad kyckling nästan kan vinna - och nästan rädda oss från Christer Björkman. För alla oss som försöker se den absurda humorn i eländet.
Allra mest humoristiskt det här året var kanske ändå SVT:s Text- och Webbredaktions kommentar, signerad Beatrice Nordensson, till vinnarlåten och sångerskan Marija: 'Flera i publiken vittnade om att ståpäls förekom under de partier då hon klämde i som mest'.
Om ni någon gång vistas intill någon som får gåshud, eller om ni själva får det, så glöm inte att tipsa landets största nyhetsförmedling: 'Pssst, jag var nyss på en fotbollsmatch där ståpäls förekom - och jag är beredd att vittna.'
Snälla SVT: Låt Beatrice kommentera finalen nästa år!