I Finland byggs den första nya reaktorn i Europa på ett decennium. Budskapet var 'Klimatproblemet kan lösas med ett nytt kärnkraftverk, så vi kan överge praktiskt taget alla andra åtgärder för att minska utsläppen'. Kärnkraften marknadsfördes också med löften om billig energi och konkurrenskraft.

Före det finska projektet stod kärnkraftskapaciteten inför en nedgång. Kärnkraftsindustrin fortsatte att sluka största delen av den energirelaterade forskningsbudgeten och andra anslag i både EU och USA utan att leverera mer kapacitet.

Kärnkraftsindustrin var i desperat behov av en beställning och ett flaggskepp för en ny kärnkraftsvåg. Det förklarar varför säljaren Areva erbjöd sig att bygga reaktorn till ett mycket lågt pris. Företaget har självt sagt att det finska projektet snarare handlar om att skaffa referenser och ett flaggskepp än att gå med vinst.

Överenskommelsen mellan Industrins Kraft och den franska energikoncernen Areva med ett fast pris och en ambitiös tidtabell är ett starkt incitament för Areva att dumpa kostnaderna och snabba på byggandet på bekostnad av säkerheten - alla kostnadsökningar och eventuella förseningar drabbar Areva ekonomiskt. Enligt den finska tillsynsmyndigheten STUK har Areva valt de billigaste underleverantörerna oavsett kompetens och erfarenhet och inte heller gett dem någon utbildning i säkerhetsfrågor.

STUK har dokumenterat flera säkerhets- och kvalitetsbrister och lyckats råda bot på några av dem, men STUK är under enorm politisk press att inte spräcka projektets farligt pressade tidsschema.

Sommaren 2006 kunde man räkna till 700 upptäckta brott mot säkerhets- och kvalitetsspecifikationerna som ännu inte åtgärdats av kvalitetskontrollsystemet. STUK har sagt att det är möjligt att problem förblir oupptäckta, eller visar sig först i ett senare stadium när det är för sent att lösa dem.

Redan när reaktorplattan av betong konstruerades framkom de första problemen. En utländsk underleverantör gjorde ett misstag i planeringen av betongens sammansättning, vilket ledde till att vattenhalten blev för hög och därmed blev betongen för porös och svår att gjuta.

Areva reagerade genom att ändra sammansättningen utan tillstånd från eller ens en rapport till de finländska myndigheterna. Det franska företaget ljög sedan för finska myndigheter i fem månaders tid och förnekade att sammansättningen ändrats.

Dessutom 'försvann' de testkuber som rutinmässigt görs varje gång betongen ska gjutas. Det hela avslöjades först när problemen blev så allvarliga att de var tvungna att avbryta betonggjutningen.

Resultatet blev att bottenplattan är för porös och dess hållfasthet tvivelaktig, vilket kan leda till att metallen utsätts för ämnen som orsakar korrosion och äventyrar den långsiktiga hållbarheten. Data från mätningarna offentliggjordes av STUK först när det var omöjligt att ersätta den felaktiga betongen och beslutet att låta bottenplattan vara kvar redan hade fattats.

Tätplåten utgör väggarna i den komponent som kallas reaktorinneslutningen. Dess funktion är att innesluta delar av det radioaktiva materialet ifall en olycka inträffar och att skydda reaktorn utifrån.

Ett tyskt företag vann budgivningen om tätplåten, men lämnade i sin tur över arbetet till Polen och ett maskinföretag/skeppsvarv som inte hade någon tidigare erfarenhet av kärnkraft. Man hade tidigare tillverkat fiskebåtar och andra jämförelsevis enkla konstruktioner. Arbetarna fick ingen träning i kärnkraftssäkerhet.

Vidare specificerades inte kvalitetskraven på komponenten under anbudsförfarandet. De togs upp först i efterhand och man fordrade av leverantören att leva upp till dessa krav utan extra kostnad. Det medförde att:

a) maskinföretaget tillverkade den enorma komponenten genom att svetsa för hand, vilket är en gammalmodig och fullständigt oacceptabel metod.

b) arbetet påbörjades med gamla ritningar, vilket ledde till att öppningar skars ut på fel ställen och senare svetsades igen.

c) säkerhetsspecifikationer efterlevdes inte, mellanrummen mellan svetssömmar är dubbelt så stora som tillåtet, därmed försvagas komponenten.

d) delar av tätplåten skadades under transport och lagring.

Nu förbereder Areva en 'reparationsplan'. STUK kommer med största säkerhet att acceptera den på grund av tidspress, vilket betyder att den bristfälliga komponenten inte kommer att tillverkas på nytt.

Primärkretsen består av de rör som leder vatten vid högt tryck och temperatur från reaktorn till ånggeneratorn. Ett fel i den kan leda till överhettning av reaktorhärden eftersom hettan då inte avleds.

Gjut- och värmebehandlingsmetoderna som Areva använde för att tillverka rören till primärkretsen visade sig vara felaktiga. Det stål som framställts hade för stor och oregelbunden kornstorlek för att man skulle kunna testa rören för sprickor med ultraljud.

Areva har beslutat att gjuta om alla åtta rör men det är oklart om de nya metoderna har godkänts av STUK och faktiskt har visat sig lösa problemet.

I december 2006 meddelade Areva att reaktorbygget var 18 månader försenat och den franska tidningen Les Echos rapporterade att Areva skulle förlora 500 miljoner euro på Olkiluotokontraktet under 2006. Samma månad rapporterade den franska tidningen Le Monde att det franska finansdepartementet hade sagt att förlusterna var uppe i 700 miljoner euro. Förseningen av Olkiluoto 3 orsakar kostnader för det finska folket på två sätt. För det första blir det nödvändigt att köpa el från andra källor under tiden kraftverket inte är driftklart. För det andra blir det nödvändigt att köpa fler utsläppskrediter för att uppfylla Finlands Kyotomål.

Om ett kärnkraftsprojekt aldrig hade påbörjats i Finland skulle man haft en mängd energialternativ att välja ifrån, i första hand förnybara energikällor och effektiviserad energianvändning. Men kärnkraftverket har avskräckt från investeringar i energieffektiviseringar och gjort effektivitetsförbättringar ointressanta. Marknadens intresse för förnybar energiteknologi, som vind, biogas, solceller et cetera störtdök, tillsammans med det avstannade politiska intresset.