Det är när glappet mellan dagdrömmarna och verkligheten blir för stort som man förvandlas till bitterfitta, och förresten har varenda kvinna i världen all anledning att bli en alkoholiserad bitterfitta, det är bara en sund reaktion på ett sjukt system, en uppmaning att aldrig nöja sig med mindre än total jämlikhet, skriver Sveland.

I januari, som hon hatar, lämnar Sara sin man och tvårige son och drar på charter till Teneriffa. För att få sova. Och för att i ensamhet göra upp med mammarollen, äktenskapet och den sexistiska socialisering som hon tvingats växa upp i. Briljant förmedlade bilder från radhusbarndomens sömniga stad varvas med scener ur ett sjuårigt äktenskap, upplevelser från en traumatisk graviditet och förlossning och insikter vunna vid poolkanten på tönt-Teneriffa. Det måste gå att leva jämställt, konkluderar huvudpersonen som mot charterveckans slut gjort upptäckten att hon väntar sitt andra barn. Sedan reser hon hem och fortsätter att anpassa sig till heteronormen. Hon älskar ju Johan, hon får ju faktiskt ha sina våta fantasier om andra män i fred och det är ju fantastiskt att vara mamma. Märkligt nog har Svelands huvudperson närmat sig sin idol Suzanne Brøgger vars självvalda svenssontillvaro hon vid en intervju blev djupt besviken på.

Bitterfittan är en dokumentärroman som ogenerat blandar genrer. Bloggandets lite hastiga stil paras med den politiska romanens, och invävda citat från feministiska förebilder vägleder resonemangen om dagens kvinnas frigörelse. Men så är ramberättelsen där och vill hålla samman allt. Skapa en prydlig, lättläst, lättköpt, lite krystad och rätt typisk relationsroman. Den vilda uppriktigheten tämjs. Vreden och dialogen med den feministiska litteraturtraditionen från de Beauvoir till Brøgger kvävs en aning.

När Maria Sveland inte är så bitter utan mer arg, arg på sociala orättvisor, på överklasskillens nedlåtande viskning jävla kommunisthora, på det borgerliga patriarkat som färgade 1980-talet, ja till och med mascaran, i mörkaste blått, glimmar det till. När feminismen möter klasskampen och inte allting handlar om introvert grubbleri över den egna vardagens omöjliga pussel och den västerländska kvinnans hinder i karriärsklättrandet är det riktigt bra. Då blir det politik på allvar. När den taniga mellanstadietjejens påtvingade skuld och skam – som inte går att ta miste på har genomlevts och efterlämnat en våldsam rättvisetörst – blottas, blir det brinnande agitation och sant engagemang. Då är det viktig läsning för uppväxande generationer kvinnor och män. Men sedan tar det slut. En ganska tunn och trist ramberättelse, stundtals smått överflödig, kallar. Ett nytt kapitel med bitter självömkan och ett lite småskuret perspektiv på människans övergripande existentiella problem tar vid.