Trettiosex år - och minst lika många plattor - för sent släpper Neil Young den här akustiska liveskivan. Den är å andra sidan värd att vänta på.
Youngs numera framlidne producent David Briggs ville att skivan skulle ges ut innan Harvest kom 1972. Men Young själv ville få ut den nya studioplattan och så blev det. I dag ångrar Neil Young det beslutet och ger ut liveinspelningen som sedan dess florerat som klassisk bootleg samtidigt som den legat och väntat på att nå en större publik än dem som var med då det begav sig.
Neil Young hade då släppt soloalbumet After the goldrush och kunde under konserten bjuda på nyvunna framgångar därifrån. Men framför allt introducerar han helt nytt material - många sånger som strax skulle ges ut på Harvest, men också sådana som inte dyker upp förrän på senare studioalbum - Time fades away (1973) och On the beach (1974). Dessutom en som han senare gav till Crazy Horse (Dance dance dance) och en som aldrig givits ut tidigare (Bad fog of loneliness).
Konserten varar lite drygt en timme och är inspelad i hemlandet Canada inför en, vad det verkar, alldeles idealisk publik. En sådan som lyssnar andäktigt under låtarna och levererar ordentliga applådåskor emellan dem. Young framträder helt ensam, växlar mellan den akustiska gitarren och pianot, sjunger lysande med sin klara och speciella röst och serverar väldigt fina avskalade versioner av sina sånger.
De nakna versionerna tydliggör också sådant som att han lånat av sin egen Don"t let it bring you down när han skrev Old man (här framförd på ett alldeles hänförande sätt). Eller att Bob Dylan måste lyssnat på Helpless precis innan han knåpade ihop Knocking on heavens door - de båda sångerna är kolossalt lika.
Kanske kan man tro att soloframträdandet skulle bli en mycket melankolisk tillställning, men så är faktiskt inte fallet. Melankolin och ensamheten finns förstås i många av sångerna, men lika ofta är det sött eller vackert. Och framför allt skämtar Young ganska friskt i sina samtal med publiken och verkar trivas med att vara tillbaka på hemmaplan. När han kommer till textraden 'I´m going back to Canada' i Journey through the past jublar åhörarna och applåderar spontant. Under hela Dance dance dance (en låt som för övrigt är humoristisk i sig) både stampar och klappar publiken takten så att det rungar i stereohögtalarna.
Den här skivan ger inte bara ännu en inspelning av Neil Youngs sånger från det tidiga sjuttiotalet. Den ger oss dem i nya, naknare versioner och kompletterar och berikar därmed övriga inspelningar. Skivan är heller inte till enbart för inbitna fans. Tvärtom kan den fungera perfekt som en introduktion för helt nya lyssnare som här får tillfälle att möta en mycket älskvärd sida av Neil Young.