Stockholms Fria

Maffia, spaghetti & sociologi

Cottinos biografi om Antonio Saia är lik många andra mentalitetshistoriska biografier, där man söker komma nära en människa för att så komma nära en social position eller tillfällighet. Det har alltid sin besvikelse och sin misströstan.

Författaren, professor i rättssociologi och kriminologi i Turin, har under två års tid fört samtal med Nino (Saia), om en brottslig gärning och ett numera stilla liv i fängelse. Redan i inledningen närmar sig författaren med en viss försiktighet och skriver självkritiskt, att ett av de största problemen med texter av det här slaget är källkritiken: hur ska man tolka en enda människas vilja till röst, finna tillit till den?

Cottino finner denna tillit, eftersom han dels anser att Nino inte döljer 'ens de värsta brotten', dels anser att hans intervju uppvisar en 'hög grad av inre logik'.

Cottinos främsta argument är att Ninos utsagor bekräftas av rättegångsprotokoll. Men är den italienska rättsarsenalen så transcendent att den upptäckt och konfronterat Nino med alla hans missgärningar? Knappast; vilket alltså vänder argumentet mot författarens egen text.

Det andra kriteriet brister så snart jag lämnar inledningskapitlet och börjar att konfrontera Ninos egna utsagor, som i Cottinos framställning närmast synes vara patologiskt förvirrat sludder.

Förtroendet sviker och som läsare finner jag små oroväckande, morbida gliringar i texten. Författaren kryper oskäligen in i intresset för detta familjeliv, som in i en kvalmande puppa, och förlägger intresset till den i dagspolitiken så haussade distinktionen mellan det goda och det onda; vem är denna människa som dödat så känslokallt, kanske till och med barn, vem är han, som 'naturligtvis' skryter över att han aldrig blivit skadad i något bakhåll, men som hemma är from som ett lamm och får stryk av hustrun?

Jag läser vidare och upptäcker två citat, ett i början av boken och ett i slutet, som otvivelaktigt härrör från ett enda uttalande, då Nino beskriver rötäggen i 'familjelivet'. Problemet är att citaten endast till essensen är någotsånär lika, men både ord och grammatik särskiljer sig. Är den svenska översättningen måhända usel i fråga om konsekvens eller fabulerar Cottino fritt ur ett mediokert intervjumaterial? Hur ska man förhålla sig till de övriga citaten?

Vad är sant och vad är falskt? Vad är rena citat och vad är blott ungefärligt eller rent av lögn eller missförstånd?

Fakta: 

Litteratur
Titel: Familjeliv

Författare: Amedeo Cottino

Bokförlag: Ordfront

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu