Den nu vuxne och etablerade författaren Inga-Lina Lindqvist skriver i sitt första prosaverk 'Avdelningen för påhittade föremål' om sökandet efter en identitet. Självlysande i boken är också upptäckten av språkets kraft och fantasins makt. Det handlar om att söka, efter försvunna fäder och förlorade kärlekar. I den här jagberättelsen varvas prosastycken med poesi. Ifrån Inga-Linas nutidsvardag som författare görs nedslag i dåtiden; vi får läsa om hennes ankomst till Sverige och de första förvirrande mötena med Sverige och den svenska kulturen.

Vi tas med på hennes färd från flicka till kvinna, från Vitryssland till Sverige och från rotlöshet till trygghet. En ung Inga-Lina åker till sin mamma i Sverige på besök och blir kvar. Kvar i det okända landet Sverige, hos mamman och styvpappan. Där börjar livet som skrivande människa. Den unga flickan lägger märke till ordens melodi och bokstävernas form innan hon förstår vad de betyder. Hon tar tag i orden och upptäcker hur de kan hjälpa henne och finnas där för henne. Och vad hon kan göra med dem. Inga-Lina Lindqvist beskriver en tveksam längtan efter gemenskap och hur hon ständigt drabbas av ofullbordade förälskelser. Hon funderar över vilken funktion alla förälskelser har, över passionens natur. Det är som att hon under textens framväxt samlar mod. Mod att våga älska, och att bli älskad. Som tonåring önskade hon att livet var en berättelse. När hon blir vuxen inser hon att gränsen mellan litteraturen och det vi kallar verkligheten är flytande. Och att hon själv skriver sin livs berättelse, att hon skapar sin egen verklighet. Boken är Inga-Lina Lindqvists första prosaverk. Hon har tidigare skrivit tre diktsamlingar, varav den senaste 'Om du bara visste ur vilken bråte dikter växer utan att skämmas' kom 2002. I 'Avdelningen för påhittade föremål' visar Inga-Lina att hon har en alldeles förträfflig språkkänsla. Med en lekfull lätthet tar hon sig an språket, och hennes berättarförmåga fördjupas med en kraftfull stilistisk skärpa.