Efter en tid börjar Ted att bedra Sylvia och inget av det undgår Sylvias utomordentliga känselspröt. Med två små barn att ta hand om dessutom, blir relationen mer och mer problematisk. Sylvias förgörande beroende av sin make tar successivt all hennes kraft.

I livet med Ted får nu hennes ömtåliga natur, som tidigare fått många törnar, slag efter slag och till slut tar mörkret i henne över. Vid 31 års ålder skruvar hon på gasen i köket och tar sina sista andetag.

Filmen skildrar skickligt ett djupt själsligt förhållande, som med tiden transformeras till en mardröm. För dem bägge. Ofta har man hört att det var Ted Hughes som drev Sylvia Plath till självmordet, att det var hans orättfärdiga otrohet som var hela orsaken.

Men i Brev på födelsedagen-dikter, som Hughes gav ut precis innan sin död 1998, visas en mer nyanserad bild av deras förhållande. Ingenting är svartvitt, och relationer tillhör definitivt något av de mest komplexa och svåra vi människor sysslar med. Sylvias självdestruktivitet fick näring av den ännu i dag existerande illusionen att en annan person kan fylla något som liknar ett svart hål inom oss. Filmen visar på något allmänmänskligt och viktigt: rollerna vi tror oss vara tvingade att spela. I den här filmen handlar det om kvinnans påtvingade roller, som hustru, mamma, intellektuell, konstnär. Påtagligt i filmen är hur Sylvias inre bild av sig själv krockar med andras bild av henne och vilken konflikt det leder till i hennes inre.

Sylvia är en mycket sevärd film och den är definitivt en av vårens största filmhändelser. Gwyneth Paltrow är helt fantastisk i sin rolltolkning av Sylvia och många av scenerna mellan henne och Daniel Craig, som spelar Ted Hughes, är laddade av magi.

Sanna Laukkanen

Regissör: Christine Jeffs

Huvudroller: Gwyneth Paltrow, Daniel Craig

Distributör: Svensk Filmindustri