Michael Rose kliver upp på scen i svarta solglasögon och en stor svart mössa på huvudet. Att det är Michael Rose som är frontfigur i dagens Black uhuru råder det ingen tvekan om. Derrick 'Duckie' Simpson körar bara tillsammans med en kvinnlig sångerska. Duckie ser trött och oengagerad ut och har emellanåt händerna i byxfickorna.

Duckie Simpson var en av grundarna till Black uhuru i mitten av 70-talet. När Michael Rose och Puma Jones anslöt till gruppen och Black uhuru skrev på för skivbolaget Island var det startskottet på ett internationellt genombrott. Med skivor som Sinsemilla, Red och Anthem i början av 80-talet fick Black uhuru en allt större publik utanför Jamaica. 1984 lämnade Michael Rose gruppen och tre år senare hoppade även Puma Jones av. Därefter har Black uhuru släppt ett antal betydligt mindre framgångsrika plattor. Sedan ett par år tillbaka är dock Michael Rose och Duckie Simpson återförenade.

Michael Rose är betydligt piggare än sin kollega. Han ser ut att vara på gott humör när han kickar igång konserten med Party in session. Rose dansar och gör sitt till för att få igång publiken som till en början är lite avvaktande. Det dröjer fram till I love king Selassie, en kvart in i konserten, innan publiken vaknar till liv. Därefter betar Black uhuru av klassiker som Plastic smile, Push push och Guess who"s coming to dinner. Mest glädjande under hela konserten är att Michael Rose lyckats behålla sin karakteristiska röst och sjunger med stor kraft och pondus.

Att påstå att Black uhuru årgång 2007 lever på gammalt material är ingen överdrift. De nyaste låtarna som spelas är från 1983. Det är 24 år sedan. Väl då att nästan samtliga femton låtar som spelas under konserten är att betrakta som reggaeklassiker.

Med på turnén är också det fem man starka brittiska bandet Ras ites. De agerar både förband och backingband. Föga förvånande lyckas de aldrig riktigt återskapa det sound Black uhuru blev kända för i början av 80-talet. Framför allt blir det problematiskt i de instrumentala partierna som bandet väljer att avrunda många låtar med. De två syntarna får då alltför stort utrymme. Medan Michael Rose sjunger fungerar det betydligt bättre och bandet håller sig förståndigt nog i bakgrunden.

Efter cirka en och en halv timme avrundar Black uhuru en klart godkänd spelning med Sinsemilla. En reggaelektion är till ända.