Och som dom trollar! Mats Kjelbye har skrivit en sista barnpjäs, Grus, för den legendariska barnscenen innan den så småningom flyttar högre upp i huset.
Kjelbye gör det också med den äran; en roligare och mer fantasieggande lek med bibelns syndafall får man leta efter. Det spelar mindre roll om barnen fattar vad pjäsen bygger på; historien är, så fullkomligt galen och oförutsägbar att den helt uppenbart roar alla.
Som vuxen är det nog helt ofrånkomligt att man nyfiket sitter där och kollar av hur Kjelbye, Brossner och Brunes valt att handskas med berättelsen om Adam och Eva i paradiset. Kommatecknet och Kexet kallas de här när guden Gull, bylsigt vitklädd, i ensamt och uttråkat majestät äntligen får litet sällskap på planetens dammiga grus. Förnöjda och litet korkade sitter de två tillsammans ute i öknens nakna vidder och putsar ivrigt på skapelsens smådelar som skall in i Gulls alla märkliga "mackapärer".
Då och då flyger en vacker vit fågel över scenen och barnpubliken reser sig upp för att kolla vart den tar vägen. Som det inte vore nog, vrids gradängen som vi sitter i runt pjäsens universum om hela fyra spelplatser. Det är påkostad, förunderlig och stor teater för en med rätta överförtjust barnpublik, som alla delar Kommatecknets och Kexets pirriga nyfikenhet inför mackapärernas lysande röda glödlampor (läs kunskapens förbjudna äpplen).
De spelas med ett sprudlande humör av Johan Friberg och Sara Estling, med en driven, lätt nedtagen clownkomik, som laddar varje replik med finurlig undertext. Karin Sillberg spelar Gull som vore hon en lekkamrat som hela tiden vill ta över och bestämma allt. Över huvud taget spelas Gamla Testamentets dammiga myt om syndafallet fram med sådan lekfull och befriande lätthet, att det är en ren fröjd att skåda. Bara att se de två i trångmål, försöka klättra upp till Gull högst uppe på sitt tak, med hjälp av några sugproppar, är värt biljetten.