Navratilova tillhör den lilla exklusiva gruppen absoluta fixstjärnor inom damtennisen. Hennes facit på tennisbanan är makalöst. 167 singeltitlar och 173 dubbelvinster. 18 Grand Slamtitlar i singel, varav två på gruset i Paris, gör henne till världens mest framgångsrika tenniskvinna genom

tiderna. I både singel, dubbel och mixed har hon vunnit alla Grand Slam-titlar som finns. Den senaste tog hon i fjol i par med Leander Paes i Wimbledon. Förmår någon tangera denna fantastiska svit i framtiden?

Hon var bara tre år gammal när hon slog sina första tennisslag hemma i den lilla byn Revnice utanför Prag. Martina växte upp i en rik tennis-familj som förfogade över ett enormt markområde och en egen tennisbana. Något som var mycket sällsynt i det kommunistiska Tjeckoslovakien vid den tiden.

I sin biografi från 1985 berättar hon hur hennes sagolika karriär en gång startade.

- Att känna det röda gruset under fötterna och slå tillbaka bollen över nätet, gav mig en oerhörd glädje. Redan då kände jag att jag kunde bli något stort, trots att jag bara precis fyllt sex år.

Martina kom redan som ung junior ut i den stora tennisvärlden. Som 16-åring såg hon USA för första gången. Jämfört med vardagslivet hemma i Tjeckoslovakien blev det en glädjechock för den unga tennistalangen. I mitten av 1970-

talet valde hon under uppseendeväckande former att fly hemlandet och bli amerikansk medborgare. Kort därefter tog hon sin första Grand Slamtitel i singel genom att spela hem Wimbledon, den anrikaste turneringen av dem alla. Där på det välansade grönklippta spelfältet utanför London, skulle denna tennislady spela hem ytterligare 19 titlar. Trots att hon de första åren chockades av de gamla engelska traditionerna, de kritvita kläderna, den strikta miljön och inte minst av alla jordgubbar och grädde som konsumerades under tennisveckorna.

1978 rankades Navratilova som världens bästa tenniskvinna för första gången. En närmast otrolig tenniskarriär hade startat. Och kärleken till tennisen har hon kvar fortfarande. Om knappt en vecka har Navratilova härjat på tennis-arenor runt om i världen i fyra decennier. Och vem vet. Vi har kanske inte sett slutet än.

VM på grus, som tävlingen inofficiellt kallas, utkämpas på de snabba grusbanorna på Stade de Roland Garros utanför den franska huvud-staden, alltsedan 1891.

I fjol hette vinnarna Justine Henin-Hardenne respektive Juan Carlos Ferrero. I år är det svårt att hitta några riktigt heta kandidater till titlarna. Systrarna Williams är tillbaka efter skador och är naturligtvis på jakt efter nya segertroféer. Men Henin-Hardenne och hennes landsmaninna Kim Clijsters tillsammans med ett koppel ryskor kommer att bli tuffa utmanare på damsidan.

Bland herrarna tror jag att det kommer att stå mellan schweizaren Roger Federer, spanjoren Carlos Moya, argentinarna David Nalbandian och Guillermo Coria. Dessa fyra har inlett grussäsongen strålande och står för tillfället i en viss särklass på detta underlag.

Fjolårsvinnaren Ferrero har varit skadad och det är tveksamt om han kommer till start för att försvara sin titel.

För svenskt vidkommande är

situationen inte särskilt lustig. Biträdande förbundskaptenen Joakim Nyströms förhoppningar på de blågula i år är inte särskilt stora.

- Det blir jäkligt tufft. Våra normalt bästa på grus, Magnus Norman och Andreas Vinciguerra är fortfarande skadade. Och vi har inte mer än två till tre svenska matchvinster sammanlagt på gruset hittills i år. Ett dåligt facit.

Jonas Björkman, Thomas Enqvist, Joachim Pim-Pim Johansson och Robin Söderling är våra representanter i 128 manna-

startfältet. Sofia Arvidsson för-

söker via kvalspel att ta en plats i huvudturneringen bland tjejerna.

- Med lite tur i lottningen kan säkert någon av våra vinna några matcher. Vi hoppas på en överraskning. Kanske Söderling, kanske Pim-Pim. Under har inträffat förr, avslutar Nyström.