Men jag tror ändå att historien om prinsen, som hämnas mordet på sin fader, i denna version blir en hit. Scenografin är lyckad med gigantiska pelare som snurrar runt och markerar scenbyten. De bildar en mäktig bakgrund till skådespelarna. Den stora behållningen är dock skådespelarna. Helena Bergström är på sitt bästa humör och storspelar till publikens förtjusning. Hon är rapp i replikerna och utmärkt i sinnesbytena. Vidare skämtar hon med sin egen roll som kändisskådespelare och är, i linje med detta, blygsam när hon ska ta emot de rungande applåderna. Regissören Philip Zandén sa i en intervju att han inte hade någon baktanke med att välja en kvinna i rollen som Hamlet, utan tog den han tyckte var bäst. Jag tycker faktiskt att detta är tankar i tråkigaste laget, det vore så mycket mer intressant om han sagt att det kan finnas strukturer som synliggörs genom att sätta en kvinna i rollen. Men å andra sidan så får ju åskådaren tolka precis hur den vill. Och visst känns det lite spännande när Bergström noga och länge kysser Marie Robertson, Hamlets älskade Ofelia.

Hur som helst så prickade Zandén rätt, Bergström är i sin rolltolkning bäst och överglänser de andra skådespelarna trots att de långt ifrån spelar dåligt. Sanna Krepper är riktigt bra som Horatio, Hamlets närmaste man, och Anders Ahlbom Rosendahl plockar publikpoäng i rollen som Polonius.

Till slut behöver han nästan bara visa sig för att spridda skratt ska höras. Så roligt är det inte, men Ahlbom spelar bra och förtjänar uppskattning. Jag gillar föreställningen trots att den är långt ifrån det bästa jag sett. Texten kommer inte alltid till sin rätta vilket gör att vissa scener i andra akten känns alldeles för långa. Men Bergström gör all väntan värd besväret och slutscenen uppväger det mesta.

Jenny Holtare

Av: William Shakespeare

Översättning: Jan Mark

Scen: Stockholm Stadsteaters Stora scen

Regi: Philip Zandén

Scenografi: Peter Holm

Medverkande: Helena Bergström, Johan H:son Kjellgren, Lis Nilheim m.fl.