Funkofobi som främlingsfientlighet
Funktionsvarierades mardrömslika situation i Makedonien har uppmärksammats i flera artiklar av Göteborgs-Posten den senaste tiden. Förhoppningsvis kan dessa avslöjanden fördjupa debatten om funkisrättigheter även i Sverige, utan att populistiska fascister kidnappar samtalet, menar Nette Wermeld Enström.
När min vän kom till Sverige som 8-åring i början av 1980-talet förvånades hen över alla funkispersoner hen såg på gator och torg. Hen hade aldrig sett något liknande i hemlandet Rumänien och drog snabbt slutsatsen att det rent genetiskt måste vara ”fel på” fler svenskar än rumäner. Inte så konstigt kanske, med tanke på hens låga ålder och att den enda referensen var Ceaușescus kommunistiska diktatur där samhällets oönskade låstes in på institution från födsel.
Vid den här tiden på 1980- talet hade reformerna för tillgänglighet redan många år på nacken i Sverige. Den första bestämmelsen om att tillgängliggöra allmänna lokaler ”i skälig omfattning” kom 1966. Att rättigheter därefter både har vunnits och förlorats vet vi redan, om vi följt samtida skräckturer kring LSS. Demokrati är en kamp i motvind.
När min vän efter några år hade rotat sig i Sverige, och för längesedan slutat lyfta på ögonbrynen inför sina grannar från gruppboendet längre upp på gatan, störtades Ceaușescus enpartistat efter några veckors revolutionära uppror i december 1989. Bilder från rumänska barnhem spreds över världen och alla chockades av misären. Inte minst rumänerna själva. Och i synnerhet ännu hängivna kommunister. Hur skulle de ha kunnat veta vad som i statens försorg hade skett bakom lykta dörrar? Inte så konstigt, kanske. Även i ett öppet land som Sverige har ju vi svårt att sätta oss in i andras kläder. Det behövs liksom inga murar för att skymma sikten, till den andre.
Nöden hos många av ”de andra” idag har full exponering mot oss genom journalistik och sociala medier. Bilden av lidandet är normaliserad. De som agerar på informationen, i den hyperkapitalism där individens självförverkligande har blivit livets mening, utgör undantag. Som superhjälten Greta Thunberg i klimatfrågan. Eller som den berömda formgivaren Sabina Grubbeson, vilken Göteborgs-Posten också nyligen rapporterat om gällande kampen för funkisrättigheter i Makedonien. Precis som Thunberg skippar sin egen skolgång för allas framtids skull, har Grubbeson övergett sin egen karriär för att hjälpa funkispersoner i Makedonien, vars situation hon för några år sedan blev varse om under en resa för att söka sina makedonska rötter. Liksom Thunbergs är Grubbesons insatser beundransvärda. Båda är de världsförbättrare som inspirerar. Båda är de också del av ett större narrativ i tiden, där vi på trygga avstånd kan identifiera oss med de goda krafter som enskilda hjältar symboliserar i en annars alienerad värld. Och inget ont i det. Bara vi ser sambanden. Vi måste rikta blicken mot oss själva, också.
Det finns gemensamma nämnare mellan funkisförtrycket i Makedonien och diskrimineringen i Sverige, eller var som helst. Osynliggörandet. Förenklandet. Konstruktionen av den andre. Visst debatteras ofta diskriminering och funkisrättigheter i Sverige, men när funkispersoner porträtteras som individer är det svart eller vitt, alltid som offer eller som hjältar, som systemets förlorare eller som vinnare mot alla odds. Ett problem med problemet är att funktionsvarierade sällan tillåts framträda och får synas som komplexa och fullvärdiga människor.
I Sverige är ännu funktionsvariationer, utöver nationellt medborgarskap, det största hindret för många människors grundläggande rättigheter och för deltagande i samhället. I alla samhällets sfärer. Förtrycket i Makedonien är horribelt, men vart befinner vi oss i Sverige? Hur många funktionsvarierade medarbetare har du på din arbetsplats? Hur många funkispersoner kan du räkna till i dina nätverk? Hur många funkisvänner har du? Kan du föreställa dig en minister med CP-skada? En älskare i rullstol? En kollega med komplicerat hjärtfel?
Bristen på representation är ett demokratiskt underskott; det är grunden till förtryck. Under ytan är Sverige närmre Makedonien än vi vill föreställa oss. Det krävs inte mycket för att slunga oss tillbaka till institutionernas tid. Varje dag slås dörren till samhället och ett självständigt liv igen framför näsan på omsorgstagare och anhöriga. Barns rätt till assistans vid andningshjälp är kontroversiellt. Tillgängligheten ska ständigt kringskäras och måste försvaras som om funktionvarierade vore kriminella, som att en extra hörslinga, eller en ramp, eller en personlig assistent, skulle äventyra rikets säkerhet fast det blott gäller skolans bibliotek eller en vanlig sketen arbetsplats i kommunens regi. Den fria marknaden och dyra upphandlingar inom det offentliga löste aldrig några problem men skapade desto fler. Hemlösheten breder ut sig - och gissa vem den drabbar först?
Problemet är politiskt, men sker på personlig nivå. När vi betraktar problemen som hemmahörande ”där borta” gör vi ”de andra” till just ”de andra”, till icke-människor som vi inte behöver relatera till personligen. Främlingsfientlighetens krafter har många ansikten. Den bulgarisk-franska filosofen Julia Kristeva menar att funkofobi bottnar i vår egna existentiella ångest och rädslor, ytterst inför oss själva. Tankarna härrör ur en lång tradition av kritiskt tänkande och intertextualitet, som Kristeva kallar det. Det viktiga som hon belyser är sambanden; funkofobi är främlingsfientlighet och den rotar sig inom oss.
När människors rädslor för det främmande sätts i system skapas avgrunder, överallt. Min numera medelålders vän, som överlevde Ceaușescu, upprepar ofta de bevingade orden att ”det värsta med kommunismen inte var att den visade sig falsk, utan att allt som sagts om kapitalismen visade sig sant.”
Systemen är avhumaniseringens hävstång, först i mötet med den andre blir vi människor.
* * *
Artiklarna i GP:
http://www.gp.se/nyheter/världen/ansvariga-ingen-ska-behöva-ha-det-så...
http://www.gp.se/det-är-mitt-jobb-att-försvara-de-mest-utsatta-1.12892...