Jag reste en del i Östeuropa som ung. Det påverkade min världsbild på många plan, gjorde framförallt att jag insåg att ideologier aldrig får tillåtas komma före människan. Och naturen för den delen. Oavsett vilka intentioner man har har verkligheten en tendens att vara betydligt mer komplicerad än några rader i ett partiprogram. Mina resor sammanföll med järnridåns fall även om jag inte såg så mycket av protesterna.

Det var rätt obehagligt att resa till ett land som sa sig stå på de svagas och förtrycktas sida och se folk köa för ett par mandariner och en limpa bröd i en i övrigt tom livsmedelsbutik samtidigt som jag kunde äta fina middagar på hotell.

Jag tillbringade en vecka på egen hand i Budapest. En fantastisk stad och då, på slutet av åttitalet, var Ungern knappast en stenhård diktatur, men dagligen påmindes jag om att jag var en dollarturist. En ung spoling med en bunt sedlar i fickan som kunde låsa upp vilken dörr som helst. Dörrar som ingen av de som bodde där ens kunde få känna på handtaget till.

En kväll, efter att ha besökt en av de fantastiska badhusen, hamnade jag på en fin restaurang. Jag åt en briljant middag och drack gott ungerskt vin och avslutade med kaffe, aprikoslikör och chokladtårta. Ändå gick det knappt på mer än några tior. Jag var så entusiastisk över kvaliteten på maten och på servicen så jag gav ett par tior i dricks. Utan att tänka på att jag slog på nästan lika mycket som själva middagen hade kostat.

Det visade sig vara extremt mycket pengar för personalen. Servitrisen blev överlycklig och hämtade någon som måste ha varit kökschef eller liknande. De i det närmaste bugade för mig och tackade översvallande.

Jag skämdes. Så pass mycket att det inte gått över än, trots att det snart var 40 år sedan.

En fattig student som fick vända på stålarna därhemma, som levde på envishet och luft i perioder, blev rik genom att stuva ner en näve dollar i fickan och ta tåget söderut. Tyvärr är det inte en gullig historia från förr, inte en sedelärande berättelse från ett ojämlikt förflutet. Snarare har det blivit värre. Ungefär en miljard människor lever under FN:s fattigdomsnivå.

Visserligen har grundnivån höjts. Stora delar av jordens befolkning har fått det bättre. Men det är en klen tröst för de 300 miljoner arbetare som lever under FN:s fattigdomsstreck. Visserligen lyftes en miljard människor ur extrem fattigdom mellan 1990 och 2015 men samtidigt har den globala sysselsättningsgraden minskat från 62% till 60%.

Det går inte att bevisa varken att det blivit bättre eller sämre med enstaka siffror. Jag kan plocka vilka siffror jag vill ur FN:s offentliga statistisk för att driva mina teser. Statistik är abstraktioner, inte verklighet. Med hjälp av matematiska formler översätts människors liv till siffror i kolumner. Det är ett bra sätt att öka vår förståelse för världen, men är bedrägligt som utgångspunkt för beslut om hur samhället ska se ut. Men siffrorna duger som underlag för en diskussion om hur bra tillståndet i världen är egentligen.

Jag brukar kalla det ideologism. Att tro på sina idéer så mycket att verkligheten blir underordnad, till och med något jobbigt, motsträvigt. Det är inte fel på mina idéer, det är fel på alla andra människor. I öst var människor resurser i ett projekt som handlade om andra värden än mänskliga. Staten var både mål och medel. Men bolsjevismen är tämligen död, även om den visar sitt fula tryne på sina ställen. Nordkorea. Kuba. Kaoset i Venezuela.

Det leninistiska projektet är dött. Historien visade att det misslyckades. Sedan 1990-talets början har inte fulsocialism varit det stora problemet i världen. FN:s siffror går snarare att tolka som att alternativet, marknadssamhället, kapitalismen, är minst lika kasst. Att folk fått det särskilt mycket bättre på det hela taget är ett ganska svårsmält påstående. Marknaden är inte ett spår bättre på frihet och demokrati än staten.

Det är tämligen magstarkt att påstå att de snart tre decennier som gått sedan murens fall varit en framgångssaga för mänskligheten som helhet. Inte i en värld där 90 miljoner barn under fem år är kroniskt undernärda. Det gäller inte bara människor. Den tyske forskaren Caspar Hallman har visat att 75% av alla insekter försvunnit från naturskyddsområden i hans hemland. Det är svårt att bedöma exakt hur många djurarter som försvinner och det är en naturlig process också, men enligt Världsnaturfonden har hastigheten i den utvecklingen ökat med mellan 1000 och 10000 gånger.

Ideologism innebär att man bortser från resultatet av politiken. I värsta fall ser man mänskligt lidande som ett nödvändigt ont på resan till det utopiska lyckoriket. Jag är inte utilitarist, men jag tycker att det är extremt viktigt att se vad olika beslut har för effekter. Också ideologier måste utvärderas.

Jag vet inte hur länge vi ska vänta på att det heligförklarade marknadssamhället ska börja leverera. Bortom flumliberalismen ligger en värld där barn svälter ihjäl trots att vi skulle kunna göra något åt det. Vissa försöker. Men solidaritetsrörelserna befolkas knappast av kapitalismkramare. Kostymerna är få när enskilda människor intressen kommer i kläm när stat och kapital i helig allians vill ta ifrån dem deras hem eller försörjning för att dra en gasledning eller bygga lyxboenden.

Ibland undrar jag om liberalismen, i vid bemärkelse, har blivit den nya kommunismen. Den var en gång en nödvändig och radikal ideologi. Idag är den alltför ofta ett ideologistiskt försvar för ett samhälle som bevisligen inte funkar. Upptagen av att sänka skatter tror den på marknaden som en realsocialist tror på staten. Staten har den inte så mycket emot heller när det kommer till kritan. Statsnationalistiska ryck som språkkrav är knappast en klassiskt liberal idé.

De liberala partierna i riksdagen tog sitt ansvar för att hålla rent fascistoida tendenser utanför den verkliga makten, men det börjar bli tomt där i mitten, både på idéer och folk. Och det oroar mig. Alla frihetliga människor är mer eller mindre liberala. För mig är valet lätt mellan förtryck, oavsett färgen på fanorna som vajar, och ett liberalt samhälle. Men det är en helt annan sak än att försvara marknaden på exakt samma sätt som en gammelkommunist försvarade den borttynande statssocialismen. Både intellektuell hederlighet och empati krävs för att förstå oss människor. Att försvara ett destruktivt och orättvist system är varken eller.