Vem beskär bilden? Vem bestämmer fotografens blick?

Att beskära bilder är vardagsmat för fotografer. Nu görs det i datorn, tidigare i mörkrummet. Tre äldre apparater för maskning (beskärning) finns med i Annika von Hausswolffs utställning på Stockholmsgalleriet Andréhn-Schiptjenko.

En gång som ung journalist fick jag följa med en av redaktionens mest erfarna journalister på reportage. Det var ”årets reportage” om fiskarna på Alnön utanför Sundsvall. Vi satt vid ett generöst långbord. Fram kom snapsen.

När den unge fotografen började plocka med kameran reste sig den gamle redaktören – trots att han suttit djupt försjunken i samtal och snaps – och plockade snabbt undan allas snapsglas. Sedan kunde bilder tas. På den tiden fanns inte snapsglas i en tidning som skulle ”redigeras i liberal och nykterhetsvänlig anda”, som det hette.

Bilderna anpassades till tidningsledningens förväntningar.

Kinesiska fotografer vet när de ”ska sänka kameran”, sa den legendariske fotografen Liu Heung Shing, som fotograferade vid massakern på Himmelska Fridens torg i Beijing 1989, vid ett seminarium i Umeå förra året.

Vem som beskär fotot, vem som bestämmer fotografens blick är underliggande frågor i Annika von Hausswolffs utställning. Fotografierna är inte hennes egna, utan fynd i skilda arkiv, foton som dömts till den stora glömskan av förevigade ögonblick (som man brukade säga). Hon har grävt djupt i arkivmaterialet, ungefär 40–50 år bakåt.

I en mening reflekterar utställningen hennes ursprung i tiden, hon är född 1967. Bilderna har bearbetats digitalt och förts över på emalj med hjälp av screentryck.

Annika von Hausswolff har gjort tillägg till en del bilder. I The photographer, visar hennes enkla bildredaktörsmarkeringar vad som ska tas bort från bilden som av allt att döma visar en brottsplats. Bland annat ska en fotograf tas bort. Det känns kanske lugnare, som om foton känns mer ”objektiva” om man inte anar att det finns en fotograf och en fotografs överväganden.

I ett annat foto har demonstrationståget berövats plakattexterna och i ytterligare ett har en schäfer fått ögonen ristade som för att framkalla blickens vekhet. Jag tänker på hur viktigt det är för dagens makthavare ”att framstå som”, snarare än att vara.

I The creation of a new image står en grupp upprymda män utomhus i stark sol kring något på marken. Tyvärr finns en stark ljusfläck i bilden och man ser inte vad som gläder dem. Men motivet är klart: manliga verkets status.

Bland övriga foton gestaltas det osjälvständiga arbetets meningslöshet, av depressionens blick, av ett ögonblick av gemenskap i trädgården och av den enfaldiga andäktigheten inför kanoniserad konst och kultur.

Titlarna är en viktig del av verken. I den oroande bilden av en mans troliga övergrepp på en kvinna medan regnet öser ner, ser titeln, About the weather, ”åt sidan”.

En annan titelkombination är Rehearsal for street scenario, där tre poliser med dragna batonger står intill en man på knä. En av poliserna, iklädd slips, verkar tro att det är ett slags teaterrepetition. Han tycks oskuldsfull i sin känsla av overklighet. Men han kan kanske bli farlig, eftersom det inte ”är på riktigt”.

Annika von Hausswolff har inte sökt teman i arkiven. Varje foto blir en värld för sig, och frågor varför och var en bild togs kan inte besvaras. Många foton är material, bruksvara, andra är mer dokumentation, eller som avsikten är att minnas. Tolkningen är fri och det ger Annika von Hausswolff den konstnärliga friheten. Konsten, att få syn på något, kan öppna den synbara verkligheten och hon visar hur det går till.