Det politiska och ekonomiska ramverket berättar att det är hårt arbete, krediter och konsumtion som medborgaren har att förhålla sig till. Det outtalade budskapet är att en fortsatt utveckling av demokratin inte är möjlig varför ett annat samhälle präglat av delaktighet, tolerans, trygghet och livskvalitet heller inte går att förverkliga. Varför stannar politikers leveransförmåga vid vardagspolitik, blockstrategier och röstfångeri och varför kan man inte längre diskutera visioner och vidareutveckling av vårt samhälle? Vad har skett som har låst fast allting i ett skruvstäd?

Med början på 1980-talet gick politik och ekonomi skilda vägar. Banker fick fria tyglar att låna ut pengar så att tillväxten kunde eldas på samtidigt som den fria marknaden skulle göras ännu mer fri. Politiker och ekonomer var överens: ”Det finns inget annat alternativ”.

Därefter kom skuldkriserna på 1980-90-talen. Ett auktoriserat pyramidspel som vi till vardags känner till som fastighetsbubblor, finansbubblor med mera.

En globaliserad finansindustri satte den nya världskulturen. Allt måste gå snabbare, vara enklare, vara tillfälligt och följa finansmarknadens snabba kast. ”Finns det inga jobb på din ort, slit upp din familj och flytta till en annan.” Anslutningen till politiska partier och fackföreningar minskade, det gamla samhället uppfattades som rigid, trögt och omöjligt.

Människor uppmanades att gå runt sin egen betalningsförmåga och konsumera med framtida inkomster. Ett annat sätt att kringgå naturlagarna var den nya konsumismen. Den enkla principen att efterfrågan skapar utbud hade utgått. Istället skapade man först utbuden för att sedan med marknadsföring introducera efterfrågan liksom en nödvändig konsumtionskultur, lika illusorisk som tobaksreklam och bankkrediter.

Det nya samhället präglat av individualisering, effektivitet, strategiskt tänkande och mindre sammanhållning växte långsamt fram från 1990-talet in över 2000-talet. 1970-talets ideologiskt politiska vidd hade krympt ihop till en röd-grön-blå legering, ett samstämmigt arbets- och konsumtionsideal.

Så kom finanskraschen 2008 som drabbade miljoner människor med arbetslöshet, människor som förlorade sina hem och tvingades betala finanskalaset när länder måste spara in på mänsklig omvårdnad för att kunna betala skuldräntor. Politiker och ekonomer i västvärlden är ändå överens: ” Det finns inget annat alternativ”.

Politikers demokratiska kontrakt med medborgarna gick inte längre att upprätthålla. Den gamla principen att låta politiken hålla ordning på kapitalismens värsta påfund hade på några årtionden förvandlats till att istället låta politiken skydda finansvärlden från allt för mycket av demokratiska påfund. Politikers solidaritet med finansindustrin blev starkare än den med medborgarna. En ny kast av makthavare växte fram, ett skikt, en hybrid av politiker, ekonomer och teknokrater, ett allt djupare etablissemang.

Ovanför detta lager har dessutom en oligarkisk klick av makthavare, främst inom finansindustrin, förstärkt sin ställning. De agerar bortom nationsgränser och oberoende av länders statsbudgetar, arbetslöshet, materiell och social misär. Odebatterade och skyddade i globaliseringens namn.

Med åren och märkligt nog till mångas förvåning, har populism och kritiken mot makthavare tilltagit. Det utdragna kontraktsbrottet mellan de styrande och massorna har skapat en protektionistisk präriebrand över hela västvärlden på temat ”Det räcker nu”.

Den europeiska centralbanken och EU-politikers hot om att 2015 stänga ner Greklands banker och öppet avvisa en demokratisk folkomröstning var ett övergrepp, man hade lika gärna rullat in med tanks men då hade illusionen om att EU är lika med fred fått sig en mer uppenbar törn. När demokratin i Grekland sattes ur spel så stod Europas djupa etablissemang tysta och såg på. De tänkte förmodligen: ”Det finns inget annat alternativ”.

Destruktiv extremism, motsättningar och en uppgivenhet över hur samhället utvecklar sig är inte skapat av odemokratiska krafter eller av politiska dårar, det är skapat av och upprätthålls av alla våra vanligaste politiker, av EU-teknokrater, lobbyister och andra inflytelserika personer i vårt samhälle. De menar att människors missnöje hotar ”demokratin” men deras demokrati är endast ett mantra, ett urtvättat klubbmärke, ett lättjefullt tillmäle för att i en populistisk ton få människor att förtära en samhällsstruktur som för länge sedan passerat utgångsdatum. Detta går inte att avleda som en fråga om korrekta fakta eller inte, det är en fråga om en korrekt samhällskultur eller inte.

Alternativen består av en långsiktig förändring av synen på demokrati. Politiker måste återvända till sina uppdragsgivare väljarna och garantera de mest grundläggande ekonomiska förutsättningarna. Man måste frigöra mänsklig omvårdnad från ekonomisk hets och all den ohälsa och pessimism som den skapar. Det är dags att avlusa samhället från feltankar som att det inte finns tillräckligt med ekonomiska resurser samtidigt som en liten procent äger enorma resurser. Politik måste inte heller vara ett val mellan antingen en ekonomisk maktfullkomlighet eller en statlig maktfullkomlighet.

Politiker behöver din hjälp, de behöver människors röst och tydliga besked. De måste anvisas till en helt annan politik och till en utvecklad demokrati som törs göra om och göra rätt. De kommer inte att gilla det, de kommer att skälla, bullra och hota, men det finns inget annat alternativ.