Recension


Litteratur
Det som en gång var
Text: Helena Granström
Foto: Marcus Elmerstad
Förlag: Natur och kultur

  • Helena Granströms ödmjukhet och ställningstagande inger hopp, skriver Landets Frias recensent.
  • Boken innehåller svartvita bilder från hotade naturliga miljöer i Sverige, bland annat Rönnbäcksnäset i Lappland, av den prisbelönte naturfotografen Marcus Elmerstad.
Landets Fria

Hoppfullt om miljöförstöring

Helena Granström väjer inte för de stora miljöfrågorna i sin nya bok Det som en gång var. Hennes ödmjukhet och ställningstagande inger hopp, skriver Landets Frias recensent.

Helena Granström är en udda fågel. Matematiker, fysiker, poet och författare. Fingerspetsakademiker men också konstnär. Och kanske är det hennes konstnärliga ådra som gör att hon står ut i mängden, som gör att hon med sådan varsam lätthet kan tråckla samman, och begripliggöra, det trasiga nät vi alla redan lever i. Genialitet ligger sällan i att komma med det helt nya utan i att kunna formulera något som många redan anat.

Lika vackra som Granströms tankar är Marcus Elmerstads foton av hotade naturmiljöer som ackompanjerar hela boken. Ja, ni märker vartåt denna recension lutar. Och, ja, jag ska erkänna med en gång, den här boken, Granströms tankar… Hos mig väcks en känsla av hopp. Hon sätter ord på mina aningar.

När man läser Det som en gång var befinner man sig i sällskap med en författare som inte väjer undan. De stora frågorna – som alla börjar på ”miljö” eller ”klimat” – tas på allvar och behandlas som just svåra och inte bara som trasig scenografi i skådespelet Människan. Som något som kan fixas med lite spackel och målarfärg: Tekniken har orsakat alla dagens problem, kan de då lösas med mer teknik?

Jag påminns hela boken igenom om min egen aktivism. Man kämpar för någon liten spillra gammelskog. Sliter ut sig för någon liten rest och förlorar i nio fall av tio. Kämpar som en sjuksköterska vid fronten för att rädda så många liv som möjligt, men hindrar inte kriget. Några enstaka symptom kureras, sjukdomen – kulturen – består. Så länge inte den ändras, så ändras egentligen ingenting. Och om inte kulturen förändras är, med Granströms egna ord, ”allting egentligen redan förlorat”.

I vår kultur är naturen det eviga objektet, människan det enda subjektet. Det är en kultur som tagits i arv en äldre världs religiösa strävan efter översinnlighet, bortomvärldslighet, men där Gud har fått byta namn till Framsteget eller Utvecklingen. Viljan att transcendera naturen ligger kvar i ostört bo. Precis som det skulle gå runt i huvudet på medeltidsmänniskan om vi bad henom föreställa sig en värld utan gud blir vi lika snurriga av tanken på att det kanske inte finns något framsteg.

Det är den ram vi alla har svårt att tänka utanför. Framsteget är självklart, och det är synonymt med mer teknik:

”Den tekniska lösningen utgör i själva verket definitionen på en lösning: miljöproblem åtgärdas med solpaneler, depression med ett piller, gatuvåld med övervakningskameror, ojämlikhet med en skatt. I min kultur existerar ingen fråga som inte har tekniken som ett svar.”

Granströms tolkning av begreppet teknik är mycket brett. Här avses inte som så ofta enbart bilar, datorer och nanokonstruktioner, utan rätteligen nästan allt det vi omger oss med: monokultur, institutioner, infrastrukturer, byråkrati… Tekniken blir den nya natur i vilken vi framlever våra liv.

Framstegstänket har lärt oss att se på människans tillvaro på den här planeten som en resa från en mörk och brutal ”stenålder” till en upplyst och hypermodern existens. Med en sådan historiesyn förvandlas alla snedsteg på vägen till något ”nödvändigt ont”. Utplånandet av snart sagt varje annan mänsklig kultur – av de så kallade naturfolken – av alla de miljoner andra arter vi delar den här planeten med, och av själva de livsuppehållande biotoperna blir till av nöden tvungna offer för att uppnå det högre slutgiltiga målet – en ny natur. Och inte hade det tjänat någonting till att sätta sig på tvären heller, för man kan ju inte stoppa utvecklingen.

Det vi dock sällan talar om – men som Granström inte ryggar för – är att Utvecklingen också underkänner människan. Hon är blott en kugge, färdig att bytas ut i det ögonblick då de maskiner hon skapat en gång för alla lär sig att programmera sig själva. Men redan innan detta sker kommer vårt inre att vara så koloniserat av framstegsmyten att vi kanske inte ens gör motstånd. För – och det här är det riktigt obehagliga – egentligen är vi redan där:

Granström nämner Werner von Heisenberg och hans sätt att resonera kring sprängningen av Hisroshimabomben, att det var hemskt det som skett, men att om inte den ene fysikern byggt bomben skulle bara den andre ha gjort det istället. Ingenting vi gör spelar någon roll eftersom vi alla bara är små korn i den väldiga Utvecklingen som med sin enorma massa obevekligt vältrar sig fram. En sorts modernitetens proto-fascistiska ödestro?

Det är säkert sant att om inte Oppenheimer hade byggt atombomben så skulle Heisenberg, eller någon annan, ha fyllt den historiska uppgiften i hans ställe, men det var ändå Oppenheimer som gjorde det, och den vetskapen kom att bryta ner honom bit för bit under resten av hans liv.

Granströms kamp står i det urgamla ingenmanslandet mellan kulturens pålagor och den individuella moralen. Mellan Platons idealism och Epikuros livsnjutande. Mellan Du bör bli och Vem vill du vara? Ska man foga sig efter den yttre eller inre rösten? Det är gott att någon återigen ställer den urgamla frågan, och tar ställning. För sig själv.

Granströms bok lämnar mig, trots sina många påståenden, med en öppen fråga: Vad gör vi nu? Och det är den ödmjukheten som ger åtminstone mig en smula hopp.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Ny bok om oljetoppen ett måste

Recension

Kjell Aleklett var med och myntade begreppet Peak Oil. Hans nya bok är ett måste för alla med minsta intresse av frågan.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu