Foajén till anrika Södra teatern i Stockholm är där jag ironiskt nog möter upp journalisten och författaren Po Tidholm. Han har gjort sig känd för att vara starkt profilerad i frågor om staden kontra landsbygden med fokus på Norrland och bor inte ens i Stockholm längre. Men i dag träffar jag honom i staden, på Södermalm dessutom.

I slutet av september släppte han boken Läget i landet, en kort skrift med tankar och idéer kring den svenska landsbygden. Hur den ska räddas, varför den blivit marginaliserad och den grava orättvisan i det hela. Men i dag ska vi främst prata om hans andra aktuella projekt, ljudboken Järnburen. En djupdykning ner i råvaruindustrins exploateringar i svenska och amerikanska småstäder.

– ”Järnburen” är ett begrepp som Max Weber myntade. Det handlar om människan i industrialismen och moderniteten, hur vi är inlåsta i det systemet. Men titeln kommer sig också av att den är vitsig, det handlar mycket om järn helt enkelt. Det är både en faktisk bur av järn och en mental bur, en politisk låsning kring vad man tror att lokalsamhället ska få ut av råvaruekonomin, säger Po Tidholm.

I Järnburen är begreppen ”boom” och ”bust” centrala. De förklarar hur en liten småstad med exempelvis mycket järnmalmsfyndigheter kan gå från stenrik till utblottad på bara några år.

– Till exempel järnmalmspriset var jättestabilt från 1960-talet fram till 2000-talet. Då var det framför allt Kinas ekonomi som drev fram en ökad efterfrågan på järnmalm, som ledde till att priset började stiga. Det blev en boom. Vad som händer då är att det blir mer lukrativt att framställa järnmalm. Då ökar stora, tunga företag sin produktion. När de gör det så sjunker priset, då slår de ut alla de mindre aktörerna som inte har lika mycket resurser eller kapital. Bust.

I ljuset av boom och bust-ekonomin ter sig råvaruexploatering inte särskilt önskvärt för mindre orter med instabil ekonomi. Men de tycks inte lära sig av historien utan fortsätter att sätta sin tillit till råvaruindustrins lockande guld och skövlade skogar. Jag frågar Tidholm om varför det är så.

– Mycket okunskap och desperation. Men framför allt fortsätter man föra fram råvaruutvinning som ett alternativ för att det inte har presenterats en annan lösning. Det går att jämföra med folk som skiljer sig först när de träffar någon annan, trots att äktenskapet varit dåligt i tio år. Man blir erbjuden någonting bättre. Så är det med politiken och ekonomin också, det är svårt att överge ett koncept innan man har någonting annat, säger Tidholm.

I sina jämförelser mellan råvaruexploateringen i USA och Sverige är det framför allt en stor skillnad som sticker ut, menar Tidholm.

– I den amerikanska lokala ekonomin har man beskattningsrätt på företag och på exploaterande verksamheter. I Sverige är löneskatt den enda lokala skatt som kommunen har rätt att ta upp. Ett amerikanskt county, som underhåller skolor, vägar, VA-system och så vidare, har incitament att locka till sig exploateringar. De tjänar på det helt enkelt. I de flesta delstater finns även en hyfsad mineralavgift. Den mineralavgift som finns i Sverige går antingen till fastighetsägaren eller till staten, så lokalsamhället tjänar inte på den.

Han fortsätter.

– I USA kan de även ta upp skatt på hotell, hotellsängar, barack-boenden och verksamheter. När jag besökte Williston, en stad i North Dakota där oljeutvinningen boomat, visade det sig att staden och countyt fått in mycket kapital på grund av oljefracking-verksamheten. Detta trots att människor inte flyttat dit och skrivit sig där. Medan i Sverige så skulle man inte ens få det. Här får man pengar först när gruvarbetaren har bosatt sig i kommunen och skrivit sig där. Har man då inte attraktiva boenden, shopping, restauranger och ett kulturliv, ja då bosätter sig folk inte där. Då får man heller inte del av pengarna.

De progressiva beskattningarna och lockandet av exploatörer till de amerikanska, råvarutunga småstäderna kommer dock inte utan ett högt pris för den enskilde arbetaren.

– Amerikaner är ett hårt prövat folk. Den amerikanska arbetarklassen sliter och står ut med saker som svensk arbetarklass förmodligen inte skulle stå ut med. Att ständigt behöva flytta, bryta upp och flytta barnen. Det ligger i den amerikanska ekonomins natur att man beter sig på det sättet. I en svensk horisont är det annorlunda. Vi är inte fullt lika flyttbenägna.

Anledningen till detta finns att finna i nutidshistorien, menar Tidholm.

– Det finns många på den svenska landsbygden som tror på moderniteten fortfarande. Det var den sista epoken som faktiskt brydde sig om dem, som hade en plan för dem. De blev lovade samhörighet och en del av kakan. Alla industrisatsningar blir följaktligen som ett slags emblem för modernitets-projektet. Då ser man framför sig att det kommer att lyckas. Det är oerhört irrationellt, men man kommer på något sätt inte ur det.

Tidholm berättar om den skenande urbaniseringen och massmigrering från bruksort och landsbygd in till storstad. Det verkar som om ingen vill bo kvar på landsbygden eller i en boom och bust-stad. Så varför ska råvauindustrin ändå lockas dit och ”rädda” orterna?

– För att det bor folk där och för att de har rätt att bo där. Sverige skulle bli ett tråkigt land utan dem. Om vi ska ställa om för att klara klimatet till exempel, så är det på landsbygden det finns biobränslen och lokal mat. Nu är det staden, tätheten och den urbana konsumenten som ska rädda världen genom att handla ekologiskt och köra Prius eller Tesla. Det är en ganska konstig lösning, säger Tidholm.