Texterna intressantare än remixen
En utställning om svensk hiphop kräver en medföljande historielektion, skriver Martin Holmström.
En utställning om svensk hiphop skulle kunna se ut på många olika sätt. Det mest typiska vore en kronologisk berättelse om genrens framväxt med ljudillustrationer ur hiphopens kanon. Kulturhuset och curator Erik Hedman har valt en annan väg i Folkmusik 2.0 – svensk hiphop remixad. Här ligger fokus på genrens föränderlighet och förmåga att uppfinna sig själv på nytt. Man har låtit kreatörer, konstnärer och regissörer remixa kända låtar och skapa audiovisuella verk.
Att mötas av Dogge som rappar De e knas på flera skärmar samtidigt känns som en naturlig ingång till utställningen. Han om någon förkroppsligar svensk hiphop, åtminstone för oss som hunnit fylla medelålder. Kanske uppfattas han annorlunda av yngre musiklyssnare? I Oliver Martin Henriquez verk Generationer flätas De e knas samman med bland andra Lilla Namos Höj volymen och Petters Mikrofonkåt.
Något helt annat bjuder Daniel De Viciola på i dokumentären Mamma. Samtidigt som hiphopen till stora delar är en machokultur är det vanligt med hyllningar av mammor. Här får vi möta bland andra Timbuktu och Finess mammor som är stolta över sönernas karriärer, men samtidigt strängt varnar dem för att använda sexistiska uttryck. En lite rörande och fin film.
Hazzi B & Blizzy R har tagit fasta på hiphopens kreativa vägar att nå ut till publiken. Länge var flyers, klistermärken, affischering och spraymallar på betong viktiga medel för att få uppmärksamhet. I dag är det internet som är redskapet för att nå en publik. I våras blev Blizzy R:s låt Kronan del av en utmaning där vem som helst fick spela in sig själv när hen frestylade över Blizzys beat. Det är roligt att ta del av resultatet, där rappare med skiftande talang och kameravana tar ton. Men projektet var inte bara en talangjakt, utan även en lyckad, gratis marknadsföringskampanj utanför de kommersiella kanalerna.
Mitt favoritverk i utställningen är ändå Santiago Mostyns remix av Erik Lundins Suedi. Kanske mest för att det är en så bra låt, där Lundin lyckas gestalta hur det är att inte ha en fast nationell identitet, kanske bättre än någon annan gjort tidigare. Erik Lundin är också ett bra exempel på en artist som fått en publik utanför hiphop-kretsarna. I dag finns det också så många varianter av hiphop att det är svårt att nagla fast genren med en enkel karaktärisering.
Utställningen Folkmusik 2.0 kräver att man är något sånär inlyssnad på svensk hiphop. Ibland inser jag att jag missar finesser, när jag faktiskt inte minns hur originalet låter. Då är det lätt att få känslan av att man bara går runt och tittar på musikvideos som man lika gärna hade kunnat beskåda på Youtube.
Det är faktiskt texterna med berättelser kring verken som är mest intressanta för mig. De är så där lite traditionellt museala, berättar om olika aspekter av hiphop och bjuder på utsnitt ur hiphopens historia. Kanske är svensk hiphop fortfarande så ung att en utställning behöver en medföljande historielektion.