Utställningen skapades ursprungligen för Deutsches Filmmuseum i Frankfurt am Main och har sedan dess visats i ett antal större städer. Man kan lätt förledas att tro att vi befinner oss i ett jubileumsår, men bakgrunden till festivalen är helt enkelt att arrangörerna nu lyckats få utställningen till Köpenhamn. ”Kubrick kan firas hela tiden”, låter man meddela.

Resultatet är ett panorama i tre våningsplan över Kubricks hela karriär. Det är inte så mastigt som det låter, rummen är förhållandevis små och koncentrerar sig på en eller två filmer i taget, efter att ta tagit avstamp i den unge Kubricks genombrott som fotograf för Look. Ett uppdrag som blir avgörande för hans filmiska estetik. Han är självlärd och tack vare välbärgade föräldrar kan han utveckla sitt intresse, först i dokumentär form, sedan i spelfilm.

Förutom filmklipp och fotografier är utställningen mycket uppbyggd kring pusselbitar ur regissörens arbetsprocess. Tummade manuskript fulla med marginalanteckningar, tabeller, listor, så kallade Sasco-kort som användes i arbetet med specialeffekterna i 2001, korrespondens med Kirk Douglas, ett obegripligt omfattande kartotek över alla karaktärer i Napoleon – en långt gången filmidé som inte ens realiserades.

I texterna framhålls ofta Kubricks minutiösa nogrannhet och organisationsbehov, liksom hans intresse för ny teknik. På så vis blir det också en exposé över den analoga filmproduktionen, som onekligen utgör en kontrast till dagens dataanimering. Skulle någon i dag faktiskt bygga en centrifug lik den i 2001?

Det finns inte någon uttalad ambition att knyta an till samtiden, utöver att påtala Kubricks fortsatta inflytande över efterföljande generationer, men historien sätter per automatik nutiden i perspektiv.

Det kan appliceras även på det moraliska planet, där framför allt Lolita och A Clockwork Orange hamnade i blåsväder på grund av sexuellt och våldsamt innehåll. Tidens indignation illustreras genom tämligen välformulerade brev till regissören, både från privatpersoner och från kristna samfund, vilka besvaras artigt. Kanske sparades inte de värsta, kanske blev internet den goda tonens grav.

Vid sidan av arbetsmateriel är det mest påtagliga i utställningen den ansamling av rekvisita som man lyckats frambringa. HAL är förvisso bara en replika, men det mesta, allt från apmasker till Barry Lyndon-stasser, är det vi faktiskt sett på filmduken. Jag blir nästan lite rädd när jag står framför Shining-tvillingarnas klänningar, och får lägga band på mig för att inte ta upp ett papper från ”All work and no play”-högen.

Populärkulturell memorabilia är roande och lättillgängligt, två adjektiv som delvis sätter tonen för utställningen som helhet. Den visar på regissörens bredd, men går knappast på djupet. Korta dokumentärsnuttar bjuder på ett visst mått av analys, men uppehåller sig framför allt vid kollegors och skådespelares upplevelser av honom som regissör ur ett metodperspektiv, vilket i och för sig är nog så intressant. Ändå frågar jag mig när jag lämnar GL Strand, vad var det som Stanley Kubrick egentligen ville förmedla, en idé eller tanke som gemensam nämnare, som tog sig så vitt skilda uttryck?