En stor kram och ”jag är så tacksam för att världen vet vad de har gjort mot oss”.

Världen vet och den glömmer inte, är det enda jag får ur mig. Mitt svar känns lealöst inför ett stelbent EU och nationalstaters heliga konstitutioner. In i benmärgen måste dessa väletablerade och diskrediterade strukturella förutsättningar kännas för ett folk som sedan år och dagar identifierat sig som katalaner men tvingats vara spanjorer. Historien har gång på gång visat de fel trots katalanernas flitiga historik av protester med megafoner som tjutit inför vad som tycks vara tomma läktare. Detta till trots att maskineriet FC Barcelona med sin slogan ”més que un club”, mer än en klubb, inte sällan varit en arena för katalaner att manifestera sina rättigheter. Inte minst i el Clásico, där rivalen från Madrid har kommit att representera centralregeringens förtryck från Franco-tiden till idag.

X berättar om en ”bitter men demokratisk seger”. Hon syftar på de 90 procent som röstat JA för Kataloniens självständighet. Medierapporteringen här hemma i Sverige bekräftar snarare de snåla 42 procent som röstat. Kataloniens utsagor om legitimitet blir offer för den spanska regeringens benämning illegal. En folkomröstning som från allra första början var dömd. Den var inte önskvärd, det gjordes väldigt tydligt. Demokratins grundtanke är att den utgår ifrån folket men Kataloniens president Carles Puigdemont har med sin folkvalda regering länge försökt nå samförstånd med Spaniens centralregering utan lycka. Det kulminerade i yttrandefrihetens kanske mest uppenbara verktyg, folkomröstningen. Vilken utan majoriteten av folkets stöd hjälper Spanien att framställa de ledande i Kataloniens regering som vilseledande demagoger.

Ett obetydligt resultat? Mycket information manipuleras, spanska staten säger vad den vill. Den säger att det inte har varit någon folkomröstning och att polisens agerande har varit proportionellt och professionellt.

Våldet kom inte som en överraskning. Många vittnar om att polisbrutaliteten kunde luktas på långa vägar. Centralregeringen har inte varit blyg med att fastställa att vid en eventuell folkomröstning kommer åtgärder att vidtas. De hundratals människor som våldsmonopolet skickade till sjukhus påminner om en viss historia: Francos diktatur som blev verklighet för lite mer än åttio år tillbaka i tiden. No pasarán – men Franco svarade att de redan hade passerat. Jag kan inte undgå att undra över den närliggande historia och hur den kan ha påverkat valdeltagandet. Fruktade människor att gå till valurnan?

I somras lärde jag känna X i Nicaragua där hon var tillsammans med en grupp katalaner vars by har en partnersamverkan med Palacaguina – den by där de arbetade som lärare under en period. ”Juanita”, Hoola Bandoola Bands låt från 1975 berättar om de svenskar som begav sig för att bekämpa Francos fascism. Det stöd Katalonien behöver i dag är ännu inte en militär intervention men hur uppmärksammas det gångna århundradet för att belysa katalanernas vilja och rätt till en självständig stat?

Världen vet och den glömmer inte. Vad gör Sverige för att i EU bedriva en politik som understödjer Kataloniens demokratiska process? Och hur ställer sig svensk politik till Spaniens våldsamma nedslag mot ett folks yttrandefrihet? Folkomröstningen har krönt ett tydligt svar och resultatet är inte obetydligt så länge det internationella samfundet reagerar och agerar humant. Inte med det ekonomiskt sammanvävda EU-samarbetet med Spanien i bakhuvudet.

Pol.kand studerande vid Stockholms Universitet