1980-talet blomstrar i ny roman
Maria Richardsson är matsalsbiträdet som sadlade om och blev författare. Hennes debut Den blomstertid nu kommer behandlar ett för henne välbekant ämne, att vara tonårstjej på 1980-talet.
På klingande västgötska berättar Maria Richardsson om sin debutroman Den blomstertid nu kommer. Hon jobbar till vardags som matsalsbiträde, mer känt som mattant, på en skola i Skövde men lusten att skriva var så stark att hon parallellt med dagjobbet bestämde sig för att bli författare.
– Skrivandet har alltid varit mitt största intresse. Det har följt med hela livet. Min tanke från början var att jobba med det, men när man är yngre är det så mycket annat som kommer i vägen. Man har inte tid att sätta sig och fundera över hur det praktiskt skulle gå till. Det var inte förrän jag blev äldre som jag tvingade mig och började schemalägga tid för skrivande, det var först då det började fungera. När jag insåg att jag måste ta tag i detta för annars kommer det inte bli av.
Debuten handlar om fyra tonårstjejer och utspelar sig i skolmiljö på 1980-talet. Huvudpersonerna är inte vänner med varandra, utan har varsin roll i hierarkin som ofta återfinns på högstadiet.
Maria Richardsson ville fånga just känslan av att vara fast i ett system man inte själv kan ändra på.
– Det var jobbigt att vara i den åldern, man får ingen förståelse från något håll. Det är svårt att växa upp. Man ska komma underfund med vem man vill vara när man blir stor. Det kan vara väldigt förvirrande. Jag ville skriva om det, för jag hade helt enkelt saker jag själv ville bearbeta.
Maria Richardsson fortsätter.
– Eftersom jag jobbar i skolan nu har jag sett att hierarkier i skolan förekommer lika mycket idag som när jag gick i skolan. En tjej är skolans populäraste tjej, punkt slut. Henne vill alla killar vara ihop med och alla andra tjejer vara kompis med. Sedan är det någon som är på botten av hierarkin, och så några däremellan. Det är inte så lätt att rubba det. Känner man att man hamnar i fel position från början får man nästan bara finna sig i det. Det var det som hände mig, jag var inte mig själv i skolan. Jag hade blivit reducerad till att vara någon annan. En sådan karaktär ville jag ha med i boken.
Det var Maria Richardssons egna relation och erfarenhet av 1980-talets skolvärld som fick henne att förlägga boken i den tiden, men hon lekte med tanken att låta den utspela sig i nutid först. Det var dock ett specifikt förbehåll med den nya tiden som fick henne att tänka om.
– Hade boken utspelat sig nu så hade jag varit tvungen att ha med datorer, telefoner och internet. Det ville jag inte, för många av de problem jag ville behandla är just 1980-talsproblem. Då var det var inte så lätt att hitta likasinnade, exempelvis. Man kunde inte söka på internet.
Med det sagt innebär det inte att Maria Richardsson ser dagens klimat som så mycket lättare för ungdomar. Problem som näthat har kommit sig av ny teknik och måste tas på allvar, menar hon. Men enligt henne finns idag en tendens att romantisera dåtiden på ett sätt som är direkt felaktigt.
– Många tycker att allt var bättre förr när det gäller skolan. Att skolan nu har havererat, det är dåligt med lärare, det är fel på eleverna och så vidare. Jag blir så trött på den stämpeln. Det var inte perfekt på 1980-talet, mycket var sämre då. På den tiden skulle allt sopas under mattan. Hade man ett problem eller mådde psykiskt dåligt som tonåring var man tvungen att prata tyst om det. Nu för tiden pratar man ju mycket om hur bedrövligt det är att det begås exempelvis övergrepp i skolmiljö, och det är ju fruktansvärt. Det har dock alltid funnits, men det är först nu man kan prata högt om det.