Jag slås av tanken när min pappa, som kör taxi, pratar svenska i telefon med mig för att han har kunder. Jag svarar av ren vana på arabiska och han får tänka till innan han svarar igen. Då kort på svenska och samtalet känns krystat men han är professionell.

Under min uppväxt kunde det ibland vara tvärt om, jag pratade svenska i telefon för att andra inte skulle märka att jag var annorlunda. Jag kunde aldrig prata ”ren svenska” med mina föräldrar. Det kändes som att jag pratade över dem och var respektlös. Som om jag trodde mig vara förmer och ville visa färdigheter som de inte hade. Jag skämdes för att jag inte kunde uttrycka mig fullt på arabiska heller, då språk som inte används lätt riskerar att tyna bort.

”Här i Amerika blev hon från första stund liksom behäftad med två nya lyten: hon blev en dövnick och en dumbe, hon skulle bland främmande gå omkring döv och stum.” Citatet, från Vilhelm Mobergs Invandrarna, är från en annan tid men talar till mig i dag. Hur jag så många gånger ändrat mitt språkbruk och uppfattats helt annorlunda, hur min intelligens definieras av mitt språk, hur det gjorts tydligt för mig att ”jag är ok men inte alla andra”. Jag kunde som barn med egna ögon se hur mina föräldrar behandlades annorlunda än jag på grund av språket. Det är som att existera i olika världar. Jag växte upp i en liten svensk by, där jag aldrig använde uttryck som ”bror” eller ”mannen”. Något jag i dag gör. Jag brukar skoja om att alla kan lära sig säga ”hej” men för att verkligen visa att man hör till och för att inte skrämma folk, ska man säga ”hallå, hallå”, och gärna bre på med lokala dialekten.

Somliga ser det som falskt, man är inte ”sig själv” när man använder sin mellanförskapsidentitet. Å ena sidan andrafieras jag ofrivilligt, å andra sidan får jag inte själv välja identitet. Det här är något som berör oss alla som bär erfarenheten av att höra till men ändå inte. Vi har olika identiteter som vi kan skifta mellan och det ser jag som en fördel, inte falskhet. Det ger mig större förståelse för min omgivning, inte mindre.

I de fall jag pratar svenska med mina föräldrar ändrar jag mitt språkbruk för att möta dem. Det är som ett extra språk, ett slags mellanförskapsspråk. Med tiden har min arabiska försämrats till den grad att man kan säga att jag pratar en mellanförskapsarabiska som mina släktingar inte riktigt förstår. Något mina föräldrar tvingas ändra sitt språkbruk för.

Något jag inser nu är att jag skämdes för den distans som skapades mellan mig och mina föräldrar på grund av bristande förståelse för varandras världar. Även om jag inte kunde sätta ord på det som barn. Man kan göra sig förstådd på andra sätt men språket sätter ribban på något vis. Det är svårt att nyansera sina tankar eller nå djupare förståelse för en annan människa när man inte kan närma sig dennes begreppsvärld. Wittgenstein skriver i sina unga dagar och sätter ord på något jag försökt uttrycka för mig själv i många år: ”The limits of my language are the limits of my world.”