Jag sitter som fastklistrad framför tv-rutan när Sana – succéserien Skams nya huvudkaraktär – ställer sin mamma mot väggen.

”Väldigt mycket i islam passar inte heller oss, det passar inte mig. Till exempel synen på homosexualitet. Eller varför islam säger att muslimska män får gifta sig med icke-troende kvinnor, när muslimska kvinnor inte får det. Är inte det lite könsdiskriminerande?”

Karaktären Sana, ung kvinna och praktiserande muslim i ett sekulärt samhälle, ifrågasätter tillhörighet och ställer frågor om religion, feminism och sexualitet som för många blivit viktiga skiljelinjer i ett ”vi och dem”-samhälle. Frågor som till stor del kommit att ägas av högerpopulistiska röster då andra, av rädsla för att trampa snett, hellre avstått från att säga sin mening. Och visst är det kanske lätt att trampa just snett. För hur går egentligen religion och sexualitet ihop? Kan en vara praktiserande troende och samtidigt acceptera att en kompis är gay eller att en själv är gay? Och är det okej att som kvinna känna kärlek till någon som inte delar ens trosuppfattning?

I vår samtid har islam fått spela rollen som den förtryckande religionen. En religion där sexuella rättigheter och kvinnors frigörelse inte accepteras, och detta trots att de flesta religioner spelar på just samma förtryck. Men genom karaktären Sana i Skam lyckas populärkulturen där många tidigare misslyckats. Den muslimska identiteten förmedlas nämligen här som förenlig med en ung, sekulär miljö. Där religiös tillhörighet breddas och inte enbart skildras i ett utanförskap.

Men finns det några egentliga motsättningar mellan just religionen islam, feminism och sexualitet? Ja, nej och det beror på. I ett av de senare avsnitten pratar Sana och Isak ut, huvudkaraktären i en av de tidigare säsongerna som då kommer ut som gay.

”Testa att växa upp som muslimsk tjej i det här landet utan att bli hård”, säger Sana.

”Jag har testat på att växa upp som homosexuell”, svarar Isak.

Sana och Isak kan enas om att rasism och homofobi inte är samma sak, men att likheter av upplevt utanförskap i samhället ändå finns - och här måste vi, samhället, också problematisera. För vi ska inte blunda för det faktum att religion ofta används för att inskränka på kvinnors rättigheter och förfölja hbtq-personer. Det är både terrororganisationen IS och den kristna lobbyorganisationen Alliance Defending Freedom - som stödjer barnmorskan Ellinor Grimmark i sin vägran att utföra abort - tydliga exempel på. Men vi får heller aldrig glömma den patriarkala maktordning, där just kvinnohat, rasism och homofobi är många människors vardag.

Att det däremot går att förena en muslimsk identitet med att vara gay och feminist är både Haydar Adelson, Stockholm Prides nya ordförande, och imamen Ludovic-Mohamed Zahed, som driver regnbågsmoskén i Paris, levande exempel på.

Så är frågor rörande religion, feminism och sexualitet i så fall överflödiga?

Knappast. Debatten är här, frågorna är många och svaren inte enkla. Sexuella rättigheter och kvinnors frigörelse har redan blivit det slagträ med vilket högerextrema partier får in sina träffar. Att en tv-serie som Skam då gör en ung muslimsk tjej till representant för de frågor som så många verkar undra över, är både uppfriskande och viktigt ur ett identitetspolitiskt perspektiv. För i slutändan ska vi inte låta rasismen styra debatten, men när debatten redan är här ska inte heller de rasistiska slutsatserna vara de enda svaren.