Jag ligger i min hårda säng på rummet och bara tänker. Tänker på hur jag har hamnat här, hur allting gått så snett. Jag känner ilska mot socialtjänsten, ilska att de har satt mig här, ilska att dom inte försöker hjälpa mig lösa mina problem men istället sätter dem in mig på sluten avdelning på SiS.

Jag känner saknad, saknad efter frihet, jag saknar att kunna gå ut på en promenad med min hund mitt i natten för att bara rensa tankarna. Jag saknar min syster, att bara kunna sitta och prata om allt och ingenting.

Jag är rädd, jag är sjukt rädd. Rädd för framtiden, rädd för att inte kunna kontrollera min framtid. Inte kunna kontrollera vart jag ska bo, hur jag ska bo. Rädd för att socialtjänsten ska göra flera felaktiga beslut.

Glädjen finns kvar, men inte mycket av den. Jag kan inte skratta längre, för så fort jag gör det kommer verkligheten ikapp. Verkligheten att jag är frihetsberövad och inte kan göra nånting åt det.

Jag hoppas att jag snart får flytta ifrån detta helvete och att soc snart slutar äga mig.

Jag hoppas att jag i framtiden har min utbildning som socionom, att jag har ett jobb med ungdomar som har samma problem som jag har. Jag hoppas jag kan hjälpa dem, och kanske till och med rädda liv.

Jag hoppas att jag har en egen lägenhet tillsammans med någon kille, en kille som är bra för mig. Till skillnad från de andra.

Jag har väldigt mycket skuldkänslor, skuldkänslor till min mamma. Varje gång när jag var ute och ”pundade” att min mamma då satt uppe hela dagar och nätter och ringde mig hela tiden. Hon var orolig för mig, orolig att hennes son en gång kanske inte skulle komma tillbaka hem. Men det gjorde jag, oftast efter två dygn. Och att då möta sin mammas skräckslagna ansikte när hon ser mig så drogad att jag knappt kan stå upp.

Jag känner skuld till min lillasyster, jag har missat så mycket av hennes uppväxt. Jag har skitit i att gå på hennes skolavslutning, struntat i att gå på hennes födelsedagskalas. Det känns rent ut sagt för jävligt! Jag skäms.

Allting blev kaos

Jag känner en jättestark längtan till min tjej för jag har inte fått träffa henne på två hela månader. När mamma var här sist på besök så frågade hon om det var någon jag ville prata med och då sa jag, ”ja min tjej”.

Då ringde mamma min tjej och jag fick prata med henne och så fort hon hörde att det var jag så grät hon och jag blev så glad av att veta att hon är kvar hos mig och att hon väntar på mig, och att alla mina kompisar också väntar och saknar mig. Jag längtar också hem till mamma och min styvfarsa.

Jag känner mig besviken på mig själv och önskar att jag kunde ta tillbaka det sista som gjorde allting kaos då jag har skadat och hotat folk. Jag känner mig ångerfull för det är inte okey det jag gjorde mot de här killarna.

Jag känner ilska mot vissa i personalen här då de går mig på nerverna dag efter dag, men det finns inte så mycket jag kan göra mer än att bara hålla mig i skinnet och fokusera på skolan och satsa på en bra framtid helt enkelt.

Känner mig också glad varje dag jag vaknar upp för då vet jag att jag är en dag närmre att få komma hem till mina nära och kära.