Hur kan ett parti som för bara drygt elva år sedan var uttalat nyliberalt, och som sedan plötsligen blev ett arbetareparti, för att därefter, ja alldeles nyligen, testa en sväng som rena populister, klara sig så förvånansvärt bra? För är inte det påstådda bottennappet på ynka 18,1 procent i själva verket ganska mycket för en sådan blå-röd-brun röra när man tänker lite mer på det?

För att förstå detta måste vi nog inse att Moderaterna är ett parti utan en ideologi – åtminstone om man med begreppet ideologi avser en tankestruktur som sträcker sig lite längre än ”Välstånd åt dem som förtjänar det” (det vill säga åt de som redan har det). Socialister och socialdemokrater har rötter som sträcker sig längst ner i det långa 1800-talets djup, liberalernas yttersta rottrådar upphör bakåt i tiden först ett gott stycke på bortre sidan av Upplysningen. Men Moderaterna?

Liberalkonservatism är det begrepp man själva slänger sig med. Denna inriktning sägs utgöra den perfekta blandningen av konservatismens respekt för traditioner och liberalismens syn på marknaden. Men vad innebär detta mer konkret? Att familj och religion är viktiga – ända tills de råkar stå i vägen för Kapitalet? Att Kung och fosterland ses som någonting gott – så länge det gynnar inhemska havre- eller timmerbaronat, för att några årtionden senare ses som något ont eftersom nationalstatens gränser nu börjat begränsa internationell handel?

Nej, liberalkonservativ är bara ett annat, mer lull-lulligt ord för det mer välkända: Kapitalism. I och för sig: om man läser historieboken lite selektivt kan man säkert hitta belägg för att kapitalismen är äldre än både liberalismen och socialismen, men någon ideologi är den inte.

Inte heller kan ett parti med en slogan som ”Vi är Kapitalisterna” antas köpa särskilt många röster, varför man alltid sett sig tvungen att hänga på (alternativt skapa) trender i tiden. Mindre viktiga frågor som kan ta fokus från de mål man egentligen hela tiden arbetar för. Av detta följer att Moderaterna faktiskt är en sorts populister. Kanske inte i så måtto att man som rena populistpartier säger sig vara de enda sanna uttolkarna av folkets egentliga vilja, men väl på så vis att man hela tiden utan anknytning till någon ideologisk grund letar efter populära frågor att vara för eller – om det är mer gynnsamt – emot.

Man är ärkekonservativ så länge det har någon bäring på samtiden, nyliberal under perioder då det råkar vara hippt, knegare eller populist, om det är vad som krävs. Utåt sett. Internt och i kammaren arbetas dock i samma gamla fåror: Mer frihet åt dem som redan har makt nog att ta för sig av den.

I Sverige i dag är alternativen på högerkanten för första gången på länge ganska tydliga: pengaliberaler kan gå till C, och individliberaler till L. De köns- och familjekonservativa som saknar rasistiska åsikter har KD. Framför allt har alla verkligt konservativa auktoritetstroende och rasister nu i SD ett eget parti, vassare och faktiskt med en klar vision av vilken sorts samhälle de vill bygga. Samtidigt är SD tillräckligt fräcka i käften för att locka många av de väljare som helt enkelt bara är väldigt besvikna och desorienterade över vänsterns förfall. Det vill säga en position som det stora missnöjespartiet, vilken under tidigare årtionden varit förbehållen Moderaterna.

Om det under gångna decennier kan ha varit till Moderaternas fördel att vara ideologilösa, för att man på så vis kunnat agera kameleont, kan detta nu ha ändrats. För vilka är egentligen bevekelsegrunderna för ett fortsatt mäktigt M? Försvinna kommer de dock antagligen inte att göra. Mer sannolikt kommer de att begrunda läget ett tag innan vi tillåts ta del av nästa 180-gradare.