I rapporteringen från regeringspartiernas partikongresser har frågan om vinst i välfärd (s) och flyktingmottagande (mp) skrivits fram som de viktigaste konfliktytorna mellan partimedlemmar och partistyrelser. I skuggan av detta utspelade sig emellertid en annan avgörande politisk-ideologisk brottningsmatch, nämligen om vilka krav som bör ställas när Sverige ingår frihandelsavtal.

På Miljöpartiets kongress förra veckan körde ombuden över partistyrelsen och röstade för att partiet ska ”dela den internationella miljörörelsens kritiska syn” på utformningen av frihandelsavtalen mellan EU och USA (TTIP), mellan EU och Kanada (CETA) och ”liknande avtal”. Dessutom beslöt man att partiet ska verka för att regeringen skickar en förfrågan till EU-domstolen för att pröva CETA-avtalets förenlighet med EU-rätten. Huruvida regeringen faktiskt kommer att göra det beror emellertid förstås också på Socialdemokraterna, vars inställning i frågan är mer tvetydig.

Socialdemokraterna har tidigare visat sig ovilliga att lyssna till de farhågor som såväl fackföreningar som miljörörelser dryftat i förhållande till de avtal som är under förhandling just nu, men efter hårda diskussioner under kongressen ändrades partiets linje. Nu har man beslutat att ”verka för progressiva frihandelsavtal”, vilket framstår som ett steg i rätt riktning. Men, frågar man sig då, hur ska det lilla adjektivet ”progressiva” tolkas? Problemet med ospecificerade värdeord som detta är nämligen att det kan betyda vad som helst och ingenting. Något som exemplifieras alldeles utmärkt av att Socialdemokraterna faktiskt betraktar det kritiserade CETA som, just det – ett progressivt avtal. Ironiskt nog gör man också detta på grundval av en annan uppsättning värdeord, som inkluderats i CETA:s avtalstext.

En av de största kontroverserna med moderna frihandelsavtal är nämligen de investeringsskyddsklausuler som brukar inkluderas i dem. Detta investeringsskydd ger företag rätt att stämma stater på mångmiljonbelopp om de anser att staten indirekt exproprierat deras vinster – det vill säga lagstiftat på ett sätt som försämrar företagets möjlighet att gå med vinst. Ett klassiskt exempel är Vattenfall, som stämde den tyska staten på ca 43 miljarder kronor efter att Tyskland beslutat att fasa ut användningen av kärnkraft, och därmed påverkat det svenska företagets möjlighet att göra vinst på sina tyska kärnkraftverk.

Mekanismen är problematisk på flera sätt, bland annat för att den riskerar att minska staters benägenhet att stifta lagar för det allmänna bästa av rädsla för att bli stämda. När tobaksbolaget Philip Morris initierade en liknande process mot Australien, för att landet valt att införa varningstext på cigarettpaket, avstod Nya Zeeland till exempel från att göra detsamma, i väntan på rättegångsprocessens utfall.

Som svar på de massiva protesterna mot denna mekanism, har man i CETA-avtalet därför gjort ett förtydligande som, enligt avtalets förespråkare, ska garantera stater fortsatt rätt att lagstifta för det allmänna bästa. I avtalstexten står det nu att icke-diskriminerande åtgärder som är utformade och implementerade för att skydda ”legitimate public welfare objectives”, inte utgör indirekta exproprieringar. Men, där har vi det igen – det lilla adjektivet. För vad är det då som konstituerar ”legitima” politiska beslut? Det vet vi inte, och det bestäms tyvärr inte heller på demokratisk väg, utan av de överstatliga investeringsdomstolar som handhar den här typen av tvister.

Skillnaden mellan avtalstextens värdeord och innebörden av Socialdemokraternas ”progressiva” handelsavtal, är emellertid att det sistnämnda faktiskt kan vara upp till oss vanliga medborgare att definiera. Genom att göra det tydligt hur vi ser på saken, kan vi förmå partiet att lyssna på väljarna. Detta är avgörande för huruvida Sverige kommer att ratificera CETA-avtalet eller kräva en högre standard, och därmed också för hur vår miljö, arbetsrätt, hälsa och välfärd kommer värderas i förhållande till riskkapitalisters möjlighet att gå med vinst i framtiden.